Fantastisk fantasiteater för hela familjen

Gömmer sig. Bönan (Vuokko Hovatta) vill hitta världens coolaste gömställe och får sällskap av en lång vän (Jani Karvinen). Seela Sellas krutmormor till agent får uppdraget att hitta henne, men speciellt bra är hon inte på sitt jobb.Bild: Tanja Ahola

Nationalteaterns familjemusikal på Stora scenen är en språkligt sprakande, musikaliskt högklassig, underhållande teaterfest som ger energi i vintermörkret.

Tippukivitapaus. Manus, regi: Laura Ruohonen. Musik: Anna-Mari Kähärä. Scenografi: Antti Mattila. Dräkter: Erika Kallasmaa. Luftakrobatik: Sanna Silvennoinen, Katja Kortström. Koreografi: Silvennoinen, Henri Sarajärvi. Ljus: Ville Toikka. Video: Ville Virtanen. Ljud: Raine Ahonen, Veli-Pekka Lahtela, Ville Leppilahti. Masker: Tuire Kerälä. Dramaturgi: Pipsa Lonka. På scenen: Vuokko Hovatta, Jani Karvinen, Seela Sella, Katja Kortström, Marja Salo, Sari Puumalainen, Markku Maalismaa, Markku Haussila, Pihla Maalismaa.

Nationalteatern 22.11.

Duon Laura Ruohonen och Anna-Mari Kähärä är tillbaka med ett sprudlande äventyr för barn över fem år och deras släktingar – Tippukivitapaus verkar enligt de entusiastiska reaktionerna på premiären gå hem även hos den äldre publiken.

År 2011 gick den populära musikalen Yökyöpelit på Lilla scenen. Den baserade sig på den kritikerrosade barnboken med samma namn, som också blivit en tv-serie som kallas ett fenomen. Det är Ruohonen som står för verbalakrobatiken och Kähärä har komponerat och arrangerat musiken.

Äventyret börjar när Seija Soija, eller Papu som hon kallas (Vuokko Hovatta), försvinner. Tant och herr Soija, hennes närmsta anhöriga i brist på föräldrar, anlitar en privatdetektiv för att leta reda på henne. Men Papu vill inte bli funnen på något tråkigt ställe, utan springer ut i världen för att hitta det perfekta, coola gömstället att bli hittad ifrån. Hon möter en räddhågsen pojke, Hujoppi (Jani Karvinen), som följer med på jakten efter det bästa gömstället, fastän han egentligen borde stanna där han är och vänta på sin pappa.

Privatdetektiven (Martti Suosalo via video) anlitar en agent för uppdraget: sexbenade spindeln Mahtimummeli Mummelix (en fantastisk Seela Sella) som kör runt med en stor mössa som fordon.

Absurt

Under jakten på det mest spännande gömstället råkar så Papu och Hujoppi på en rad udda karaktärer: en råttfamilj på en såttbåt och världens äldsta pizza (hen är möglig och sjunger), en sur kärrtant som tycker om att hata, diktator Diktaatta som är ett russin (men som kanske mer ser ut som en bajsplupp – en subtil kommentar av dräktdesignern Erika Kallasmaa?), en rullskrinnande valross som blir kär i en hamster – och många fler. Vi möter också ett gäng gummor som tränar agility – något av det absurdaste och mest komiska jag sett.

På vägen blir det så klart mycket musik av livebandet på scenen och med sång av ensemblen och bandet. Texterna är ofta rent nonsens, men ändå logiska i den värld Ruohonen skapar. Det blir vilda associationer, språkliga hopp och skutt, roliga rim och lustiga berättelser. Sångerna är medryckande och svängiga, ena riktiga öronmaskar. (I skrivande stund sitter jag fortfarande och nynnar på en av låtarna, Jos on hanskat.)

Ett säkerligen spännande element för de yngre är den lilla fågeln Tukaani (Katja Kortström), som flyger omkring över scenen och ett par gånger till och med ovanför publiken. Luftakrobatik är alltid fint.

När Papu väl hamnar i själva droppstensgrottan som finns i pjäsen namn är vi redan i den andra akten, och det här är alls inte pjäsens höjdpunkt; namnet är aningen missvisande. Då är till exempel scenerna i det niostjärniga Alphotellet Keine Angst, som på något vis för tankarna till Wes Andersons film The Grand Budapest Hotel, roligare.

Det blir en fnurra på tråden i vänskapen mellan rymlingarna när Hujoppi avslöjar Papus gömställe; här kommer en fin liten sekvens om betydelsen av att våga berätta för den andra att man tycker om den.

Högklassigt

Kallasmaas dräkter är både snygga, roliga och överraskande och scenografin av Antti Mattila skapar spännande världar. Hovatta och Karvinen i huvudrollerna är levande och engagerade, men den som får mig att skratta mest är ändå Sella – åttio år gammal studsar hon runt på scen som vilken ungdom som helst och hennes minspel är mitt i prick.

Slutet är så klart lyckligt, och den sista scenbilden är härlig, med den stora böljande bönstjälken som reser sig mot taket och alla karaktärer gungande runt den. Det blir ett ivrigt encorenummer och applåderna och busvisslingarna vill aldrig ta slut – föreställningen är en succé, och jag går från teatern oerhört glad över att det görs så högklassig teater för barn. Det här var säkert för många den första teaterupplevelsen, och jag kan bara föreställa mig hur stort intryck den gjort. Jag är nästan avundsjuk på barnen som får upptäcka teaterkonstens magi för första gången.

Sonja Mäkelä Teaterkritiker

”Sälj din gamla bostad före du köper ny!”

Fastighetsförmedlingen Kotijoukkue är på alla sätt nyare, fräschare och mer dynamiskt men gamla goda råd och sunt förnuft är fortfarande en av grundstenarna i bobytarbranschen. Än gäller den gamla devisen att sälja sin gamla bostad förrän man köper ny. Ingen vill bli i fällan mellan två bostäder. 1.11.2018 - 09.42