Fantasilöst program men njutbart musicerande vid norskt gästspel

Bild: Joerg Wiesner

Den Norske Operas orkester gästspelade i Helsingfors med ett märkligt fantasilöst konsertprogram.

ORKESTERBESÖK

Norska Nationaloperans orkester

Dirigent: Karl-Heinz Steffens. Solist: Julian Rachlin, violin. Brahms, Strauss. Musikhuset 16.10.

Orkestrars turnéprogram är en ständig källa till förundran. När finländska orkestrar beger sig ut i världen spelar man, nu för tiden, nästan aldrig finländsk musik och gör man det är det Sibelius. Den sedvanliga förklaringen är att beställaren, arrangören, önskade sig det ena eller andra konventionella standardprogrammet.

Man kan alltså fråga sig vem och vad som dikterat villkoren för Norges Nationaloperas orkesters programval, när man nu gästspelade i Helsingfors. Är det Fazers konsertbyrå som ligger bakom eller vem skall vi skylla på? Oavsett är det småtrist att få höra samma gamla visor som hörs till lust och leda även annars i Musikhuset.

Någon spännande, hos oss sällan eller aldrig framförd norsk musik behövde man alltså inte drömma om och då inställer sig självfallet frågan om det var orkesterns avgående tyske chefsdirigent som ville presentera sina landsmän. Hur som helst kändes Brahms violinkonsert och Richard Strauss Ein Heldenleben mer än lovligt fantasilöst, även om det sannerligen inte var något fel på framförandena.

Sammetslen sötma

Sällan beger man sig på turné med full besättning, men nu satt jämnt 100 musiker på scenen och visst kunde Karl-Heinz Steffens – före detta soloklarinettist i både Bajerska radions symfoniorkester och Berlinfilharmonikerna – sin Strauss. Tempona kändes naturliga, klangen var mustigt färggrann (inte minst i valthornssektionen!) och konsertmästaren Øyvind Bjorå stod för en sagolikt läcker tolkning av det krävande violinsolot, som hur fint det än görs ändå alltid känns aningen för långt.

Något hade av allt att döma gått snett även i marknadsföringen när salen var, uppskattningsvis, endast halvfull trots att en världsstjärna som 42-årige litauisk-österrikiske violinisten Julian Rachlin spelade en av världens mest älskade konserter på ett sätt som egentligen inte lämnade något övrigt kvar att önska.

Den härligt slanka tonen uppvisade en sammetslen sötma, men även behövlig stringens. Rachlin nyttjade hjärta och hjärna i optimala proportioner och varje mikrointervall satt där det skulle. Allt var alltså som i den bästa möjliga av världar och ändå var det som om något hade saknats och en kättersk tanke infinner sig: spelade han helt enkelt för bra? Var det risktagningarna, något av själva kampen och därmed även ett visst mått av mänsklighet, som lyste med sin frånvaro?

Njutbart var det hur som helst, vilket gällde även orkesterns spel överlag. Åldersbalansen verkade vara i skick och nivån låg ungefär på våra huvudstadsorkestrars en bättre kväll. Kommunikationen musikerna och deras chef emellan föreföll därtill friktionsfri, men den långvariga turbulensen vid Den Norske Opera & Balett bara fortsätter, vilket lett till att Steffens tagit sin mats ur skolan efter blott ett år vid rodret. Allt står inte rätt till vid Oslofjorden.

Mats Liljeroos Musikkritiker

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33