Fantasifullt ur blåbärsskogen

Bild: Skivkonvolut

Mika Pohjola och Johanna Grüssner framställer Elsa Beskows barnsaga i en fascinerande form.

BARNMUSIK

Mika Pohjola & Johanna Grüssner

Puttes äventyr i blåbärsskogen

(Blue Music Group)

Elsa Beskows saga Puttes äventyr i blåbärsskogen tillhör barndomens märkliga men starka upplevelser, med sina surrealistiska, övernaturliga element, oberoende av om det handlar om sinnebilden av den miniatyriska Putte eller det jättelika blåbärsriset, stort som palmer. När sagan tonsätts sker det i en form som påminner om skådespelsmusik eller varför inte kammaropera.

Berättelsen flyter i lugnt tempo vidare genom melodiösa, lättsjungna låtar, som framförs av den skönsjungande Johanna Grüssner i avslappnade nordiskt influerade jazzarrangemang. Grüssner har inte bara en vacker röst, utan har också förmågan att ackompanjera sig själv med stämsång som rimligtvis har spelats in flera gånger om. Ofta fungerar det riktigt bra, även om den rytmiska samstämmigheten (och renheten) ibland kan bli lidande.

Handlingen följer alltså en färdigt utstakad röd tråd, stämningen är avslappnad och inte alls dissonant i sångerna som fungerar som anhalter längs vägen. Bäst gillar jag ändå mellanspelen, som liknar förvandlingslåtar eller transportsträckor för att ta lyssnaren från ett blad till ett annat. Ta till exempel det illustrativa spåret Blåbärskungens käpp som helt byggs upp med oboe, blockflöjt och klarinetter. I Skogsriket ingår kontrabasen (spelad med stråke!) och pianot ett fascinerande förbund, inte minst tack vare kompositören Mika Pohjolas egenhändigt spelade fantasifulla klanger.

Allt är väl ända till Blåbärsskogarnas visa som inleds i sköna Stevie Wonder- eller Herbie Hancock-minnande stämningar, innan en förfärlig, billig syntetisk stråkmatta rullas fram som ett slag i ansiktet mot alla musikälskare. Det är i stunder som dessa som upphovsmännens omdöme har sviktat.

För den som har överseende med estetiska klavertramp, finns ändå mycket att glädja sig åt, inte minst då det faktum att det mestadels är akustiska instrument som används. Musicerandet är ofta också högklassigt; alldeles speciellt gillar jag Björn Arkös kapriciösa saxofonlirande.

Här finns en ambition att sammanföra något populärt med något konstnärligt mera ambitiöst och högtstående, till exempel på avslutningsspåret Puttes kort (som i sig är en upprepning och vidareutveckling av öppningsspåret). Den ambitionen är lovvärd.

Wilhelm Kvist Musikredaktör

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Så kan valet av lån påverka din ekonomi

Mer läsning