Fantasieggande så det förslår

Japansk folklore. Som barnfilm är Kubo och de två strängarna i mörkaste laget. Bild: Okänd

Animationen om Kubo tillhör de vackraste, känsligaste och klokaste av filmer.

ANIMATION

Kubo och de två strängarna

Regi: Travis Knight. Manus: Marc Haimes & Chris Butler. Röster, originalversionen: Charlize Theron, Art Parkinson, Matthew McConaughey. På svenska, finska och engelska, I 2D och 3D.

Laika är den amerikanska stop motion-verkstaden som tidigare spottat ur sig godbitar i stil med Coraline och ParaNorman. I Kubo och de två strängarna (Kubo and the Two Strings) ger man sig i kast med japansk folklore, detta på ett sätt som känns lika originellt som inspirerat galet.

Kubo är ynglingen som bor tillsammans med sin mor – på en klippa med utsikt över havet, det oändliga – och som på förekommen anledning begåvats med en livlig fantasi. Grabben kan inte få nog av historierna om sin far, den tappre samurajkrigaren som enligt familjelegenden gav sitt liv för honom och hans mamma.

Så engagerad är Kubo att han inte drar sig för att dela med sig av historierna, ett populärt nöje bland byborna. Men så en vacker dag drar det ihop sig till ett tvättäkta äventyr, en odyssé som kastar nytt ljus över det förflutna.

Med en pratglad apa och en insektliknande samurajkrigare – snacka om förbannelser – som följeslagare går Kubo in för att återbörda sin fars krigsmundering, för att göra upp med de onda andar som hävdar att jordelivet och människokärleken inte är nåt att ha.

Det bäddar för ett i högsta grad rafflande äventyr, en film där den "lokala" konsttraditionen skakar tass med mera moderna rörelsemönster, detta samtidigt som det arketypiska Akira Kurosawa-stuket får sällskap av mytiska element.

För att vara en "barnfilm" är Kubo och de två strängarna i mörkare laget, men med det inte sagt att regissören Travis Knight skulle gräva ner sig i skymningslandskapen.

Förutom att slutresultatet är ett nöje för ögat är "Kubo" också den känsligaste och mest kloka av filmer, ett opus där man gärna understryker vikten av det förflutna, av traditioner.

Underförstått: så länge vi minns och tänker tillbaka på våra förfäder lever de vidare, sida vid sida med oss som ännu har en bit kvar att vandra.

Allting här är väl inte lika vackert, lika sobert, men när Regina Spektor i anslutning till sluttexterna stämmer in i George Harrisons While My Guitar Gently Weeps (med hälsningar till Kubos japanska stränginstrument) är man visst redo att kapitulera.

Krister Uggeldahl

En nästan skuldfri bostad ger dig flera möjligheter i din ekonomi

Ett omvänt bostadslån innebär utnyttjande av den förmögenhet man har fast i sin bostad. Om man känner att pensionen inte räcker till och besparingar sitter i väggarna, kan man frigöra medel genom att ta banklån på upp till hälften av bostadens värde. 25.4.2019 - 10.46