Fantasieggande och originellt när HSO inledde säsongen

Esperanza Spalding är en av vår tids mest uppburna jazzbasister. Bild: Jacob Blickenstaff

Musiken klingade oförutsägbart och originellt på stadsorkesterns första höstkonsert.

KONSERT

Helsingfors stadsorkester. Dirigent: Susanna Mälkki. Solister: Esperanza Spalding, kontrabas & sång, Claire Chase, flöjt. Dvorák, Lara. Musikhuset 10.9.

Om Nicholas Collon vid sin chefdirigentdebut med Radions symfoniorkester valde att presentera ett tvärsnitt av orkesterns centrala repertoar fokuserade Susanna Mälkki vid Helsingfors stadsorkesters säsongsöppning två dagar senare dels på orkesterns estetiska kärna, romantiken, dels på samtidsmusiken – en genre, där man på senare tid gjort avsevärda framsteg.

Mälkki, som intervjuades i samband med RSO-konserten, stack inte under stol med att ett varmt bultande romantiskt hjärta är hennes orkesters styrka. Av samma orsak var det även många som höjde på ögonbrynen när hon i tiden utnämndes till HSO:s chefdirigent. Hon var ju, bevars, en utpräglad 1900-talsmusikexpert.

Visst, men lyckligtvis utesluter det ena inte det andra och Mälkki har i sin tur under årens lopp gjort betydande landvinningar inom den romantiska repertoaren. Rentav så att konsertårets röda tråd är den nationalromantiska gren hon väljer att placera i Europas hjärta, vilket är en kulturgeografiskt korrekt positionering. Den slaviska musiken är allt annat än perifer och Prag ligger de facto längre västerut än Wien.

Oemotståndlig melodik

Och vad kunde väl vara en lämpligare inkörsport till nämnda värld än det första opuset av Dvoráks Slaviska danser. Inspirerade av Brahms Ungerska danser, men där Brahms delvis nyttjat autentiska folkmelodier trumfar Dvorák över sin vän såtillvida att han nog låtit sig inspireras av i första hand böhmiska rytmer och danser, medan materialet är helt och hållet eget.

Och vilket material sedan. Det är svårt att tänka sig en mer oemotståndligt smittande melodik, medryckande rytmik och färggrann orkestrering och Mälkki satte rejält med fyr under pannan, samtidigt som hon njutningsfullt sög på de lyriska karamellerna. Musikerna var helt och hållet hemma i tonspråket och man kunde beundra många läckert artikulerade blåsarsolon.

Dvorák i all ära, men den här gången stals ändå showen av en 42-årig brasilian med en bakgrund inom rocken, jazzen och hemlandets singer-songwritertradition. Felipe Lara har inte desto mindre gjort en närmast kometartad karriär inom den västerländska konstmusiken, men tro inte att hans nu uruppförda – av HSO och Los Angeles Philharmonic beställda – dubbelkonsert för flöjt, kontrabas och orkester låter som något annat ni någonsin hört.

Det gör den nämligen inte och egentligen borde stycket benämnas trippelkonsert, så central är den av kontrabasisten framförda simultana vokalstämman. Ingen match i sig dock om basisten råkar heta Esperanza Spalding. En av vår tids mest uppburna jazzbasister och -vokalister, som dock har den egenheten att hon vägrar låta sig definieras stilistiskt.

När flöjtisten dessutom råkar heta Claire Chase, en av dagens ledande samtidsmusikexperter – som gjorde Kaija Saariahos flöjtkonsert samt Laras basflöjtsolo Meditation och Calligraphy med Mälkki i mars i år – var det upplagt för en duell som heter duga, även om ordvalet är något missvisande. Mestadels smalt de delvis improviserade solostämmorna sömlöst samman och att höra en solokadens för kontrabasflöjt och kontrabas är onekligen en upplevelse i sig.

Och musiken klingade, som sagt, lika svårförutsägbart som originellt. Det hörs förvisso att Lara står på en gedigen modernistisk grund och jag påstår inte att han funnit de vises sten. Däremot nog ett minst sagt egenartat uttryck som tillåter honom att syntetisera stilar så det står härliga till, samtidigt som allt ger ett lika helgjutet som genuint personligt intryck.

Den fantasieggande orkesterbehandlingen är en högst naturligt integrerad del av Laras suggestiva klanguniversum och Mälkki verkade njuta i fulla drag av att förverkliga minsta nyans av det detaljrika partituret. Överlag kan jag inte komma ihåg när jag senast sett en så avslappnat målmedveten Mälkki i aktion. Allt tyder på att vi har en minnesvärd HSO-säsong att se fram emot.

Mats Liljeroos Musikkritiker

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Diamanter är det ultimata vintageköpet

Mer läsning