Fängslande och personligt om bröder i krig

Bild: Pressbild

Sällan har jag råkat på en bok som jag, för att ta till en kliché, ”inte kunnat lägga ifrån mig innan jag läst den färdig”. Så var dock fallet med den nyutkomna boken Över branten, Bröder i krig 1917-1918, skriver Sture Lindholm.

Annvi Gardberg, Anders Gardberg och Aapo Roselius: Över branten, Bröder i krig 1917-1918

PQR, 2018

Med hjälp av bevarade brev och dagboksanteckningar låter författarna Annvi Gardberg, Anders Gardberg och Aapo Roselius oss närgånget och personligt följa med de tre tonåriga Åbobröderna, fabrikörssönerna Gardberg på deras väg in på den vita sidan i inbördeskriget – och den Kimitobördige Åbobibliotekarien Allan Wallenius steg rakt in på den motsatta sidan.

På ett förståelsefullt och nyanserat sätt belyser författarna den katastrofala utvecklingen under året 1917 och presenterar, utan att skygga för krigets grymheter, på ett trovärdigt sätt krigarvardagen både i skärgården och på den tavastländska fronten. Speciellt förtjänstfull finner jag beskrivningen av den förkrigstida situationen i Åbo, där socialisternas strejker, plundringar och vapenskrammel tillsammans med ryska soldater väckte allt större oro i borgerliga kretsar.

Speciellt nära får vi lära känna den äldste brodern Carl-Rudolf, född 1898, som i sin dagbok varvar skarpsynta och rättframma intryck från de tumultartade händelserna före och under kriget med sin brinnande längtan efter sin flamma Ellen (som han dumpade på hösten efter kriget). Vid krigsutbrottet tog han sig, liksom hans yngre bröder John och Gustav, till Nystad och den vita kår som samlades där.

Före det hade Carl-Rudolf under några juniveckor arbetat på stadsbiblioteket i Åbo tillsammans med den tio år äldre Allan Wallenius. Männen hade haft tillfälle att föra långa diskussioner om litteratur och politik, och Carl Rudolf hade analyserat Allans diktsamling i sin dagbok.

Vid det laget hade Wallenius redan knutit an till socialdemokraterna, och uttalade redan sommaren 1917 sitt stöd för en självständig republik Finland. Under hösten medarbetade han i tidningen Arbetet, och ställde upp som kandidat i lantdagsvalet.

Allan Wallenius var med i Åbo revolutionära kommitté, även om han inför krigsutbrottet tycks ha förespråkat en fredlig lösning. Efter krigsutbrottet fungerade han som röd postkommissarie i Åbo, innan han fick ta emot större uppdrag. Hans storebror, jägarkaptenen Paul, valde däremot den vita sidan, och stupade som vit officer i Tammerfors på krigets blodigaste dag den 28 mars.

Misstag

Under februari månad rör sig bröderna Gardberg med Nystadskåren i sydvästra Finland. Via dagböckerna får vi följa med kårens framfart västerut mot Åland, liksom stridigheterna inom kårens ledning och den kaotiska osäkerhet som rådde. Kriget var frågan om intensiv skottlossning, irrande trupper, ovetskap om situationen och misslyckade manövrar. På Åland deserterade en del misstrogna Åbobor.

Författarna blundar inte för de misstag som gjordes, som anfallet mot en teaterföreställning i arbetarföreningshuset i Vemo sydost om Nystad, där två röda miste livet samtidigt som flertalet kvinnor och barn sårades. Nystadskårens chef Fabritius fick efteråt skarp kritik för angreppet, som blåstes upp i arbetarpressen som exempel på det vita "slaktargardets" blodiga framfart.

På Åland drabbade Nystadskåren den 17 och 19 februari samman i Godby med ryska trupper, och tillskyndande röda finländare från Åbo. Efter striden avrättade kåren kallblodigt de tillfångatagna och sårade röda, "såsom landsförrädare", som Carl-Rudolf uttryckte sig i sin dagbok. Liken efter fem massakrerade rödgardister hittades i en vak vid Haraldsby några dagar senare.

Hans bröder nämnde ingenting om avrättningarna i sina dagböcker.

I det här sammanhanget bör man notera att bröderna Gardbergs dagböcker blivit renskrivna efter kriget. Originalen har inte kunnat återfinnas, så vad de eventuellt innehöll kan ingen veta.

Bluff

På Åland träffade Nystadskåren på Allan Wallenius fästmö, lärarinnan Alice Rosenblad, vars röda sympatier man kände till. Hennes kärleksbrev av Allan – de som inte stoppats av censuren – beslagtogs från byrålådan när de vita genomsökte hennes hem i Haraldsby. Dem fick hon aldrig tillbaka.

Händelserna på Åland komplicerades av att Sverige, som hade sina egna intressen här, hade sänt trupper till Eckerö den 14 februari. Svenskarna lyckades genom en bluff få Nystadskårens ledning att tro att Mannerheim i Vasa gett order om att truppen skulle förflyttas dit. Kåren lade därför ner sina vapen och fördes den 24 februari över till Sverige, där den sattes på tåg till Haparanda. Först i Sverige gick det upp för kårmedlemmarna att de blivit lurade. Mannerheim hade telegraferat till kåren att stanna på Åland, men Sveriges marinminister Palmstierna såg till att de telegrammen aldrig nådde ända fram.

Tre dagar efter Nystadskårens avfärd anlände Allan Wallenius till Åland, på väg till Sverige som den röda regeringens representant. Färden tog slut i Mariehamn, där Allan tvingades gömma sig bland ryska matroser för att undgå arrestering. Han fick inget visum, och återvände därför till Åbo den 4 mars.

Bröderna Gardberg fortsatte sina krigarbanor i mars som medlemmar i Åbo Frontbataljon i Tavastland, och deltog bland annat i belägringen av Tammerfors. Först den 30 april fick de förflyttning från Tavastland, och återvände helskinnade hem till Åbo den 5 maj. Två dagar senare kunde de tillsammans med Nystadskårens medlemmar grundligt fira på Samppalinna det för dem lyckliga slutet.

Skugga

Men boken slutar lyckligtvis inte där. I ett sista kapitel får vi följa med pojkarnas senare öden. Allan Wallenius var i krigets slutskede i Ryssland på jakt efter livsmedel till det röda Finland. Han blev där, även om han i hemlighet besökte Finland några gånger, och bodde längre tider både i Sverige och USA. Han gifte sig 1919 med Alice i Sverige, och när han utvisades därifrån 1921 flyttade hon med honom till Moskva. Allan slutade sina dagar i Stalins Gulag år 1942, och Alice blev överkörd av en buss i Moskva år 1966.

Carl-Rudolf Gardberg blev så småningom överbibliotekarie i Åbo, Gustav blev affärsman och John slutade som rektor för Karis-Billnäs samskola. Hans hem är i dag det lokalhistoriska Gardberg center i Karis, där John för övrigt för några år sedan fick en gata uppkallad efter sig.

Ingen av de tre bröderna pratade – typiskt nog – med sina barn om kriget.

Men kriget satte sin långvariga skugga över det finländska samhället. Om detta handlar historikern Aapo Roselius´ korta men insiktsfulla text i slutet av boken.

Sålunda blev Carl-Rudolf djupt upprörd när hans barnbarn Anders – sedermera kommendör för Nylands brigad – gick med i socialdemokratiska Turun Pyrkiväs D-juniorlag i fotboll.

Över branten är en fängslande, välskriven, rikt illustrerad och till det yttre påkostad bok. Den är utgiven av det åländska förlaget PQR och distribueras av Förlaget M. Att framställningen saknar egentliga källhänvisningar gör ingenting, eftersom källorna tydligt framgår ur texten, men varför förlaget valt att i en så här omfattande bok helt och hållet lämna bort en innehållsförteckning är svårare att förstå.

Sture Lindholm