Fängslande franskt triumvirat

Dirigenten. Marc Soustrot hade minst ett finger med i spelet när HSO valde att spela bara franskt i fredags.Bild: Christoffer Lomfors

HSO:s fredagsprogram var ett paradexempel på smart och kreativ programplanering.

Helsingfors stadsorkester i Musikhuset 20.5. Dirigent: Marc Soustrot. Solist: Marianna Shirinyan, piano. Berlioz, Ravel, Chausson.

HSO:s fredagsprogram var ett paradexempel på smart och kreativ programplanering: Fyra verk av tre tonsättare från samma land, men med ett nästan sekellångt tidsspann mellan det äldsta och nyaste stycket. Styckena var även i övrigt så väsensskilda till tonfallet att fyra olika världar möttes, samtidigt som en omisskänneligt fransk kolorit gick som en röd tråd genom det hela.

I vilken mån gästande dirigenten Marc Soustrot hade haft sitt finger med i spelet när idel landsmän stod på repertoaren är inte gott att veta. Berlioz, Chausson och Ravel visade sig hur som helst vara ett triumvirat som förmådde fängsla lyssnaren maximalt genom de på ett spännande sätt skiftande tonlandskapen.

Berlioz hejdundrande uvertyr Romersk karneval angav grundtonen för hela konserten. Inga sura miner här inte och Soustrot, till vardags chefdirigent för Malmösymfonikerna, eldade på med besked i den karnevalistiska ångpannan. Ravels pianokonsert i G-dur spann i sin tur vidare på de uppsluppna stämningarna, om än uppbalanserat med en rejäl dos subtil lyrism i det undersköna adagiot.

Spontanitet och analys

Armeniska, sedan länge i Danmark verkande, Marianna Shirinyan gjorde G-durkonserten med schvung och sensitivitet, medan den tekniskt betydligt mer krävande, dramatiskt mörkstämda vänsterhandskonserten – vilken lyckad idé att göra de samtidigt tillkomna Ravelkonserterna vid samma konsert! – fick den behövliga tyngden i anslaget och skärpan i texturerna.

Shirinyan, som överlag gav intrycket av en tillika spontan och analytisk, extrovert och djuplodande musikertyp, fortsatte den generösa linjen med att som extranummer göra Ondine ur Ravels Gaspard de la nuit, där hennes mer introvert reflekterande sida kom väl till pass.

Ernest Chaussons B-dursymfoni placerar sig både i tid (1890) och stil mellan Berlioz och Ravel. Intrycken från Cesar Franck och Wagner är inte så överhängande som ofta görs gällande, även om det cykliska formspråket är modellerat på den förstnämndas d-mollsymfoni och den långsamma satsens gripande melankoli kan föra tanken till tredje akten ur Tristan och Isolde.

Chaussons stämma är dock i allt väsentligt hans egen, såväl vad den svepande melodiken, den läckra harmoniken och den uttrycksfulla instrumentationen anbelangar. Soustrot känner helt klart starkt för den här härliga musiken och han inspirerade de kvällen igenom alert spelande HSO-musikerna till ett emotionellt övertygande grepp om de genuint symfoniska skeendena.

Mats Liljeroos Musikkritiker

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00