Falskspelande predikant

Svindlare. Pearl (Sally Jane Bruce) och John (Billy Chapin) får besök av Robert Mitchums falskpräst.Bild: Yle

Charles Laughtons enda film som regissör är ett trollbindande opus.

Trasdockan, Yle Teema 21.00

Rysare, thrillerkiller, nattsvart saga. Charles Laughtons Trasdockan (The Night of the Hunter, USA 1955), skådespelarjättens första och sista film som regissör, har många namn. Men så är det också en av den amerikanska drömfabrikens mest fascinerade produktioner, en film som ständigt går sina egna vägar.

Handlingen här är förlagd till det ekonomiskt deprimerade 1930-talet och i en av de inledande scenerna möter vi en bankrånare som innan han åker fast ber sina barn, John (Billy Chapin) och Pearl (Sally Jane Bruce), att ta väl vara på bytet. Han vill inte se sina barn växa upp i fattigdom.

Fast nu vill det sig inte bättre än att bankrånaren i fråga, gestaltad av en ung Peter Graves, aldrig får se sina barn växa upp. Snaran kallar, men inte innan han för sin cellkamrat, i sömnen, ordar om bytet från rånet.

Vilket för oss till Robert Mitchums falskspelande frikyrkopredikant som när han inte förkunnar Herrens budskap stjäl bilar och skor sig på intet ont anande kvinnor (som går ett tragiskt öde till mötes) På förekommen anledning spänner han nu blicken i den nyblivna änkan (Shelley Winters).

Men där kvinnan i huset smälter som smör i solen är John, sonen, betydligt mera svårflirtad. Han låter sig inte blidkas och väljer till slut att lägga benen på ryggen, med lillasyster Pearl i släptåg.

Det är upptakten till en expressionistiskt laddad odyssé där oskuldsfulla "Huckleberry Finn"-sekvenser varvas med ett skjutjärnsevangelium signerat nya adoptivmamman och godheten själv, Lillian Gish.

Som sagt blev Trasdockan Charles Laughtons enda film som regissör, kanske för att filmen när det begav sig var ett såväl kritiskt som kommersiellt fiasko.

I dag vet vi bättre. Med utgångspunkt i romanen av David Grubb – och med utomordentligt god hjälp av filmfotografen Stanley Cortez – har Laughton skapat ett i sanningens namn trollbindande opus. Det är ett fullblodsdrama där den stiliserade scenografin får sällskap av religiös rappakalja, sexuellt spetsade nojor och ett närmast oförglömligt rollarbete signerat Robert Mitchum.

Det heter att Laughton inför inspelning lät förstå att rollkaraktären i filmens centrum är en fulländad skitstövel, varpå Mitchum lär ha svarat: "Här, på plats." Det oaktat var det han som kom att regissera barnen i många scenen. På den punkten var den gode Laughton inte alls på sin mammas gata.

Krister Uggeldahl

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33