Fågel eller fisk? Ruskfestivalen är ett mini-Kuhmo för icke-bulimiker

Ruskfestivalen i Jakobstad visar åter upp ett imponerande utbud av kammarmusik med utsökta musiker och välvalda verk. Wilhelm Kvist placerar festivalen på kartan, hör framföranden som ger honom stor behållning och hittar ett par ömma punkter.

Samtida kammarmusik

Ruskfestivalen

Konsert i Schaumansalen på Campus Allegro 22.11. Musik av Haydn, Tüür, Fagerlund, Webern, Schönberg, Strauss. Janne Thomsen, flöjt, Christoffer Sundqvist, klarinett, Elina Vähälä, Hugo Ticciati, violin, Andres Kaljuste, altviolin, Jakob Koranyi, Nicolas Altstaedt, cello, Simon Crawford-Phillips, Heini Kärkkäinen, piano.

När Ruskfestivalen ordnades första gången i Jakobstad 2013 var det för klarinettisten Christoffer Sundqvist som att komma hem. Jakobstad var hans uppväxtort och här skulle han axla det konstnärliga ansvaret, både för utbildningsorkestern Jakobstads sinfonietta och tillsammans med tonsättaren Sebastian Fagerlund för kammarmusikfestivalen Rusk.

Sinfoniettan för i dag en tynande tillvaro, medan Ruskfestivalen bara tycks ha blivit starkare och livskraftigare år för år. Publiken börjar äntligen hitta till konserterna och om det heter att det tar femton år att etablera ett evenemang, har man på de senaste sex åren redan tillryggalagt en ansenlig tredjedel. Precis som med amorteringstakten på bostadslånet, kan man anta att farten bara kommer att tillta när man ser till festivalens goda curriculum hittills.

Årets festival bär temat Vågbrytningar. Det är ett tema som öppnar tolkningsmöjligheter i en mängd olika riktningar (vilket Mats Liljeroos programbladstext bekräftar), samtidigt som det i mina öron känns lite för tidlöst och abstrakt för att egentligen tillföra något eller ha riktig relevans; vågor, vågrörelser och vågbrytningar har man ju i alla tider kunnat skönja i musiken och varhelst en ton har ljudit, har ljudvågor per definition vibrerat. Men om temat har hjälpt festivalsnickrarna i sammanställningen av programmet skall det inte ringaktas, för programmets kvaliteter är trots allt det som avgör.

Mycket nytt, men inget getto

Så hur positionerar sig Ruskfestivalen på festivalkartan? Och hur i fridens namn kan man beskriva den? Ruskfestivalen påminner obönhörligt och ofrånkomligt om Kuhmofestivalen, inte minst genom musikerna på scenen. Största delen hör till Kuhmokompaniet, vilket gör att Kuhmokansliet alldeles väl kunde knacka Ruskditot på axeln och fråga vad man egentligen håller på med.

Men så finns det förstås också väsentliga skillnader. Tidpunkten är en, volymen en annan: Om Kuhmo med sina 72 konserter är som ett dignande smörgåsbord för musikaliska bulimiker som äter med lika god aptit av allt, är utbudet på Rusk mera sparsmakat, kanske också med en lite tuffare udd som i betydligt högre grad fokuserar på samtida musik, utan att festivalen löper den minsta risk att bli ett kompositörsgetto.

Om konventionen i dag påbjuder att ett av tre verk på en orkesterkonsert ska vara av en levande tonsättare och resten av döda, har man på Rusk vänt på steken, så att två verk på Mellersta Österbottens kammarorkesters konsert i onsdags var av levande och ett av en död tonsättare.

Också på torsdagens kammarmusikkonsert gav den samtida musiken den största behållningen, nästan så att Haydns trio för flöjt, cello och piano kändes tråkigast, medan tolkningen av estniska gästtonsättaren Erkki-Sven Tüürs (f. 1959) Fata Morgana (luftspegling, drömbild, luftslott) från 2002, ett tidigt verk i Tüürs senare produktion, var mera inspirerad. Mitt i den allmänna strävheten är det fascinerande att iaktta ljuden bortom tonerna – violinens och cellons viskningar, pianistens dova ekon genom slag med klubba på strängarna – som nästan pekar på en värld bortom denna.

Sebastian Fagerlunds kvintett Fuel II, utvunnen ur materialet till Ignite, var lika fascinerande. Stycket är indelat i snitt, men snitten är tätt sammanlänkade och sammanhängande, inte minst genom det ständigt närvarande rytmiska motivet och den dynamiska kurvan som tar lyssnaren genom en berg- och dalbana.

Anton Weberns Fyra stycken för violin och piano var utsökta i framförande av Elina Vähälä och pianisten Simon Crawford-Phillips. Och genom framförandet av Schönbergs Kammarsymfoni nr 1 (opus 9) var det som om man försökte visa på att det finns flera verk än Verklärte Nacht att spela ur Schönbergs tidiga produktion. Om man i Kammarsymfonin gav lillfingret till dekadensen gavs avslutningsvis hela handen i kejsarvalserna av Johann Strauss, arrangerade av Schönberg, där inte minst Toffe Sundqvist föreföll njuta av att ta ut svängarna, givetvis med Vähälä som stark primas.

Kreativ sandlåda

Det är en imponerande musikerskara som man samlat, nästan som om man hade satt upp en skylt för sig själva där det stod "tråkiga musiker äga ej tillträde". Samtidigt kan man bara spekulera i huruvida de konstnärliga ledarnas val har styrts av deras egna karriärambitioner (dessa musiker skulle vi gärna spela med, dessa dirigenter – flera av musikerna är dirigenter– vore det roligt att komma i kontakt med…) Eller huruvida Ruskledarna själva uppfattar festivalen som en konstnärlig sandlåda: ett ställe att testa nya idéer och koncept på, se vad som fungerar, vad som lyfter. Den känslan infann sig delvis under den sena kvällskonserten på den lokala puben på torsdagen.

Och så är det inte minst intressant att iaktta båda konstnärliga ledarnas ambitioner att axla en större roll än vad som traditionellt tillskrivs musiker. Under alla år har både Sundqvist och Fagerlund visat på ambitioner att tala om också annat än musik: om livet, konsten, värderingar, klimatförändring och annat som angår oss... Det gör man i år till exempel i videoinserter – ett nytt element – av vilka somliga är mer lyckade än andra. Men allt det här är bra, för Finland behöver flera driftiga krafter, inte färre!

Lite synd är det däremot att Rusk inte bättre har lyckats återkoppla till barockrörelsen i staden. Att Jakobstad har blivit Finlands barockmecka syns liksom inte på programmet. Å andra sidan hämtar Rusk repertoar till Jakobstad som knappast annars hörs på 63:e breddgraden, må Mahlers symfonier tjäna som främsta exempel.

De kvinnliga tonsättarnas och musikernas sparsamma andel är däremot mera svårförklarad. Det är inget fel på någon av musikerna eller verken på scenen, men med tanke på Rusks starka betoning på den samtida musiken förväntar man sig en lite starkare medvetenhet om "det andra könets" existens.

Än finns det alltså rum för Rusk att växa och utvecklas.

Ruskfestivalens eminenta musikergarde efter framförandet av Johann Strauss kejsarvalser i arrangemang av Schönberg: Simon Crawford-Phillips, piano, Niek de Groot, kontrabas, Hugo Ticciati, violin, Andres Kaljuste, altviolin, Jakob Koranyi, cello, Christoffer Sundqvist, klarinett, Janne Thomsen, flöjt och Elina Vähälä, violin. Bild: Julia Rahikka

Wilhelm Kvist Musikredaktör

Pippi skuttar omkring på Finns sommarteater

Pippi Långstrump, Pippilotta Viktualia Rullgardina Krusmynta Efraimsdotter Långstrump, är en av Astrid Lindgrens mest kända och populära figurer. Sommaren 2019 skuttar hon omkring på Finns sommarteaters (tidigare Glims sommarteater 1973-2005) scen i Esbo till Georg Riedels välkända musik. Senast spelades Pippi på Finns år 2006 och det var alla tiders publiksuccé på sommarteatern med nästan 6000 åskådare! Då spelades huvudrollen av Josefin Silén, som sedan dess utbildat sig till musikalartist i Sverige och i höst spelar Esmeralda i Ringaren i Notre Dame på Tampereen Teatteri. 29.3.2019 - 07.54