Fädernearv på Pori jazz

Ravi Coltrane, legenden John Coltranes son, uppträdde tillsammans med trumveteranen Jack DeJohnette på Pori jazz.Bild: Pori Jazz/Julius Toyryla

Historiens vingslag hördes men trumveteranen Jack DeJohnette, saxofonisten Ravi Coltrane och basisten Matthew Garrison lade inte sin tillit på historien utan spelade musik i nuet.

Pori jazz

Skrivarholmen 14.7.

Jazzfesten på Skrivarholmen inleddes i år av supertrion med trumslagaren Jack DeJohnette, saxofonisten Ravi Coltrane och basisten Matthew Garrison. Historiens vingslag hördes också, men trumveteranen och Johns och Jimmys söner lade inte sin tillit på historien utan spelade musik i nuet.

Pauli Lyytinen bjöd på djupa dimensioner i sin solokonsert, medan Marc Ribot funkade upp det hela tillsammans med Jamaaladeen Tacuma och Kari Ikonen målade ikoner med tangenterna.

DeJohnette lockade elektroniskt fram exotiska stämningar medan Garrison gasade med volympedalen och en mildare Coltrane improviserade melodislingor. Trions musik var fragmentarisk och det tog en stund innan hjärncellerna kom i rätt ordning klockan halv två på eftermiddagen vid en halvfull scen.

Hendrix och Earth, Wind & Fire skymtade fram, men då DeJohnette flyttade sig till flygeln kunde man efter grundlig koncentration höra Bill Evans Blue in Green.

Eftermiddagens tema var dekonstruktion och, i vissa fall, rekonstruktion. De tre rev sönder stycken och plockade ihop valda tegelstenar ur högen. Som murbruk fungerade egna idéer.

Lee Morgans souljazzhit Sidewinder var ett oväntat drag. Stycket som på 60-talet var reklammusik för Chrysler var lättare att känna igen, trots att man med vett och vilja gick utanför tonarten i den kännspaka trudelutten som förekommer pausen.

John Coltranes Alabama gav partiell hönshud. Grymheterna i Nice, som genom rubrikerna slår en nästan sanslös nästa morgon, bevisar tyvärr hur aktuellt stycket som Coltrane gjorde som svar på en bombattack i en kyrka i Alabama 1962, förblir.

Själsspeglande

Liknande djupsinne fanns i Pauli Lyytinen Machinerys solokonsert, som tyvärr stördes av någon ylande popsångerska på huvudscenen. Lyytinen använde loopbox och leksaker för att bredda saxofonens spektrum. Trovärt och själspeglande var det, då saxofonen sjöng över loopade mörka toner. Han spelade också utan munstycke och skapade en rytmisk bakgrund genom klaffljud.

Pianisten och tonsättaren Kari Ikonen framförde bland annat delar ur sin svit Ikonostasis i sällskap av de suveräna musikerna Ra-Kalam Bob Moses och Mathias Eick. Typisk norsk flöjtklingande trumpet hördes i den mulna eftermiddagen, som senare sken upp. Jämfört med inledningskonserten var trions musik, med tydliga melodier och klara strukturer, betydligt koncisare. Men med liknande medel rörde man sig stegvis i rubato.

Gitarristen Marc Ribot har dykt upp lite här och var. Tom Waits, Elvis Costello och John Zorn är namn som lätt kopplas till Ribot, efter att han växlade från klassisk gitarr till elektrifierad. Det egna bandet The Young Philadelphians blandade fördomsfritt discofunk från hemstaden med frijazz. Det var Ornette Coleman och 80-talssoul i samma slev. Verkligt fina musiker finns i bandet: Jamaaladeen Tacuma destillerade fram det bästa baslinjerna från det fula decenniet medan gitarristen Mary Halvorsen kunde beskrivas som en väl medicinerad Monk på gitarr.

I huvudsak var det ändå framför allt fråga om utmärkt underhållning, även om Coltrane åter spökade före någon gammal funklåt som alla minns, men vars namn få kommer ihåg.

Jan-Erik Holmberg

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33