Fabel om tvåsamhet och ensamhet

Kontakt sökes. Jessica Barden och Colin Farrell i dystopin The Lobster. Bild: Despina Spyrou

Parbildning och ensamhet utgör moraliska motpoler i Yorgos Lanthimos svarta fabel och dystopi.

DRAMA

The Lobster

Regi: Yorgos Lanthimos. Manus: Yorgos Lanthimos, Efthimis Filippou. Foto: Thimios Bakatakis. I rollerna: Colin Farrell, Rachel Weisz, Jessica Barden, Ben Whishaw, John C. Reilly, Olivia Colman, Léa Seydoux, Angeliki Papoulia.

Valfrihet och ombytlighet på kärlekens och känslornas område framstår som självklara saker i vårt moderna samhälle i vilket det minsta motståndets lag kan leda till uppbrott från äktenskapet och till nya parbildningar. Ändå lever drömmen om den perfekta partnern kvar, åtminstone som ideal, samtidigt som ensamheten ofta beskrivs som en förbannelse.

Den grekiska regissören och manusförfattaren Yorgos Lanthimos tar i sin första engelskspråkiga film The Lobster upp temat med parbildningar kontra ensamhet och gör det i dystopins och den svarta fabelns form. I filmens samhälle, som egentligen inte alls har futuristiska drag, är ensamhet ett tabubelagt tillstånd. En person som blivit ensam får 45 dagar på sig att hitta en ny matchande partner. Personer som misslyckas i sitt uppdrag förvandlas till jagade djur som de själva får välja. Filmtiteln syftar på det djur, hummern, som huvudpersonen är benägen att välja. Den lever över 100 år, verkar i havet och är ständigt fertil.

De ensamma personerna sänds först till ett gigantiskt hotell, en institution som tillika är ett strängt bevakat fängelse under hotelldirektören Olivia Colmans ledning, där de väntas hitta den perfekta partnern, "straight" eller "gay". En av de nya gästerna är David (Colin Farrell) vars hustru yrkat på skilsmässa. David blir bekant med den haltande mannen (Ben Whishaw), den läspande mannen (John C. Reilly) och även med den hjärtlösa kvinnan (Angeliki Papoulia), alla på spaning efter sin like. Till de rigorösa reglerna hör att individer som förenas till ett par bör ha ett gemensamt utmärkande drag.

Till fritidssysselsättningen hör att jaga de enstöringar som håller till i skogarna och som bedövas med lugnande medel. En hotellgäst som nedlägger en enstöring belönas med en extra dag i sökandet efter en partner. Onekligen förblir det diffust och oklart hur det perfekta partnerskapet fastställs och av vem. Men manipulationer och lögner, som även förekommer, tillåts inte.

Skogarnas människor har som sagt valt ett annat alternativ och en dag får också David nog och flyr sin kos. Enstöringarna, ledda av Léa Seydoux, tillåter promiskuösa förbindelser men inte varaktiga och bindande känslor. I själva verket är deras regelverk lika brutalt och repressivt som hotellets. Detta förbjudna förhållande får David erfara då han börjar känna varmt för Rachel Weiszs närsynta kvinna.

Filmen utnyttjar suggestivt både stads- och skogsmiljön. Även musikvalet (Beethoven, Sjostakovitj, Stravinsky, Nick Cave, Kylie Minogue) är lyckat. Som samhällelig allegori har The Lobster egentligen inte drag av saga eller science fiction. Tankarna kan emellertid ibland gå till en dystopi som Ray Bradburys Fahrenheit 451. Lanthimos skapar en mix av svart humor, sorgmod, grymhet och absurda vändningar även om handlingen knappast styrs av någon större stringens och även dialogen kan kännas något lös och ovidkommande.

Det oaktat är The Lobster en bitsk kommentar till alla moderna nätkontakters instruktiva algoritmer med behändigt artificiella intressegemenskaper och till den känslornas standardisering som sprider ut sig på olika områden.

Hans Sundström Reporter, filmkritiker

Kim Herold: ”Motorsängen hjälper mot snarkningarna”

Musikern Kim Herold, även känd från tv-programmet Selviytyjät, har märkt att en bra säng gör det lättare att återhämta sig och att den till och med förebygger idrottsskador. 5.11.2019 - 14.22

Mer läsning