Konsertrecension: Ett ljus lyser i mörkret i Alex Freemans textkänsliga körsymfoni

Omständigheterna kring grundandet av Musikhusets kör har stötts och blötts alldeles tillräckligt och vi kan nöja oss med att konstatera att den första, och största, besvikelsen över att huset inte fick en professionell kör för länge sedan lagt sig. Seriöst satsande amatörer kan i bästa fall klå halvhjärtade proffs och eftersom alternativet hade varit ingen kör alls är det bara att tacka och ta emot.

Den konstnärliga nivån fluktuerade inledningsvis avsevärt men har efter hand stabiliserat sig och under Nils Schweckendieks femåriga egid har det tagits avgörande steg framåt. I de största och volymmässigt mest krävande verken, som till exempel Schönbergs Gurrelieder, kommer man fortfarande till korta gentemot de filharmoniska toppkörerna, men fredagens 10-årskonserts krävande program bemästrades i det stora hela problemfritt.

I Brahms härliga Schicksalslied (Hölderlin) presterade man stundtals nog så läckert vibrerande pianissimon, samtidigt som de dramatiska höjdpunkterna levererades med tacknämlig klanglig pregnans och emotionell intensitet. Kvällens stora utmaning var givetvis uruppförandet av Alex Freemans körsymfoni Ghost Light, som även den förverkligades med en avsevärd text- och uttrycksmässig inlevelse och ett överlag säkert grepp om de i sig tacksamt skrivna, inte sällan homofont hållna texturerna.

Den i Finland sedan länge bosatte amerikanen Freeman (f. 1972) är i första hand känd för sin instrumentalmusik i det mindre formatet samt, inte minst, sina a cappella-körverk och detta är, intressant nog, hans första komposition för stor orkester. Intressant, därför att Freeman förefaller helt hemmastadd i orkestermiljön och hans instrumentation är uttrycks- och fantasifull med, bara för att nämna några exempel, läckra träblåsarabesker, flageoletter i kontrabasarna och ett innovativt nyttjande av slagverket som öronspetsande element.

I övrigt handlar det om någorlunda stadigt tonalt förankrad musik, som ändå aldrig känns onödigt tillrättalagd. Jag kom under lyssnandet på mig själv med att fundera på om jag, utan att veta vad det handlade om, hade identifierat musiken som amerikansk och svaret är sannolikt jakande. Det finns något i både harmoniken och melodiken som för tanken till den specifika kultursfären och såväl Copland som, framförallt, Barber spökar frekvent i kulisserna.

Freeman har som textunderlag för den inemot timslånga symfonin valt dikter av fyra landsmän. Modernismpionjärerna Walt Whitman och John Gould Fletcher fyller den första satsens (I Travel, I Sail) expansiva segel. Den andra satsen (Star Shadows) är en sensitiv tolkning av James Agees skimrande poem Sure on this shining night, medan tredje satsen (Ghostlight) nyttjar en i all sin naivitet berörande dikt av Freemans vän, Minnesota-poeten Rob Hardy.

Det ensamma fantomljus som lämnats att lysa på en tom teaterscen i ett mörkt teaterhus får symbolisera ett ljus i den mörkaste av tunnlar och tider och den som så önskar kan förstås dra en parallell till pandemiperioden, medan även alienation kontra kollektiv, likgiltighet kontra empati, är plausibla tolkningar. Tonspråket fångade träffsäkert in texternas skiftande nyanser och jag reagerade egentligen endast mot en onödig tempomässig uniformitet – det mesta kändes sådär halvlångsamt – samt, eventuellt, den överraskande abrupta slutklämmen.

Freemans musik kunde beskrivas som supereklektisk i ordets positivaste bemärkelse och samma gäller i högsta grad Bohuslav Martinů, vars utsökt stämningsmättade orkestertriptyk Les fresques de Piero della Francesca (1955) fungerade som ett i det närmaste optimalt komplement till kvällens körverk. Nils Schweckendiek hade fullständig kontroll över sina ensembler och HSO-musikerna gjorde väl ifrån sig i ett, när allt kom till kritan, tekniskt någorlunda överkomligt program.