Vad var det egentligen som hände?

Det var inte så här det skulle gå. Inte i år.

Besvikelse. Norma Johns Leena Tirronen och Lasse Piirainen i presscentret i Kiev efter att ha slagits ut i semifinalen.
I år skulle inte bli ett besvikelsens år för Finland i Eurovision Song Contest. Allting tydde ju på att det skulle gå helt annorlunda än det i allmänhet brukar.
I år skulle inte bli som i fjol, då Sandhja inte tog sig vidare från semifinalen. Inte heller skulle det bli som i förrfjol då Pertti Kurikan nimipivät, som av vissa förutspåddes bli en lika stor skräll som Lordi, inte gjorde den succé som förväntades.
I stället skulle det kanske till och med bli ett ännu bättre år än 2014 med Softengine, då Finland med sin elfteplats tog en av sina bästa placeringar i Eurovisionen någonsin. Allting tydde ju på det. Oddsen, inte minst, som sedan repetitionerna startade i Kiev för en dryg vecka sedan, krupit neråt så att Finlands bidrag som bäst hade nionde lägsta oddset av 42 bidrag. Smaka på det! Nia i vadslagningen! Lägg därtill till alla fans och journalister på plats i Kiev som berömt bidraget som kommit högt i den interna rankningen i Eurovisionsbubblan. Högre än exempelvis Sverige. Märk väl: högre än grannen som alltid har ett sånt himla flyt.
Nej, det var inte så här det skulle sluta. Verkligen inte.
Det talades till och med om förhandsfavoritskap. Att Finland var en av förhandsfavoriterna.
Men nu blev det inte som alla gått och hoppats på. Verkligheten slog tillbaka som en våt trasa i ansiktet. Norma John kunde inte ha presterat bättre på scen, men trots det räckte inte låten till. Bubblan var just en bubbla, en chimär, uppblåst av människor på plats i ett sammanhang som styrs av sin egen inre logik och varje år tenderar att skapa sina egna favoriter. Favoriter som inte alltid har något att göra med vad tittarna hemma i tv-sofforna går i gång på. Och logiken kanske handlar – mer än om objektivitet – om att lyfta underdogen till förmån för mer förväntade vinnare?
Sådant kan man spekulera i när det nu än en gång – även i år – gick som det så ofta går för Finland i den här tävlingen. Åt pipan. Skogen. Upp som en sol … Och så vidare.
Samtidigt är det något väldigt bekant över detta. Det är inte första gången som förhoppningarna piskas upp, som man tror stenhårt på ett bidrag, är fast övertygade om att i år kommer det att gå vägen, i år kommer vi att kunna vara stolta och nöjda över utgången. Kanske rent av glädjas. Fira.
Utan hopp är det ingen idé att tävla. Och de förhoppningar som trots tidigare motgångar hängs på Finlands bidrag varje år är knappast heller något unikt finländskt fenomen. I sju övriga länder i Europa sitter just nu Eurovisionsfans i chock över att deras fantastiska bidrag inte gick vidare. Hen sjöng ju så bra! Showen var ju fin! Hur är det möjligt när det bidraget gick vidare?
Ett är säkert: fansens hjärtan läker. Ett Eurovisionsfan glömmer snabbt. Nästa år är hen uppe i sadeln igen och hejar på en ny favorit.
Värre är det för artisterna som ger sitt allt. Det fälls garanterat många tårar i artistlogerna efter en Eurovisionssemifinal. Norma John mötte visserligen journalisterna direkt efter semifinalen i presscentret i Kiev, men det är inte ovanligt att artister som fallit ur tävlingen "är trötta" och skippar intervjuer och efterfest för att åka direkt hem till hotellet. När de senare ändå är tvungna att kommentera det skedda försöker de tona ner det – vem vill nu gråta ut offentligt – men den som säger att den inte är gruvligt besviken ljuger.
Det här kan vara värt att minnas. Så all sympati till artisterna som sätter sig själva på spel i denna tuffa, delvis oberäkneliga, och inte heller alltid så rättvisa tävling.

ANDRA LÄSER