Statsbudgeten: Världens fattigaste får bara skärvor

Regeringen viker 586 miljoner euro för det egentliga utvecklingsbiståndet medan hela biståndsfinansieringen ligger vid 991 miljoner i det förslag till statsbudget 2019 som regeringen diskuterar på tisdag och onsdag.

Den totala biståndssumman är något större än förra året och beräknas stiga från 0,39 till 0,41 procent av bnp, vilket fortfarande är långt under målnivån på 0,7 procent (och under EU-medeltalet på 0,5 procent 2017). Den andel som viks för de minst utvecklade länderna beräknas stiga från 0,13 till 0,14 procent av bnp, att jämföra med långtidsmålet på 0,2 procent.

Regeringen kanaliserar biståndet med fortsatt stark tilltro till den privata sektorn. Den tredje sektorn, folkrörelserna, får samma summa som förra året, 65 miljoner euro. Dess andel utgör därmed 11,1 procent av det egentliga utvecklingsbiståndet eller 6,6 procent av det totala biståndet. Så anspråkslös har civilsamhällets andel inte varit sedan 2002, uppger Kepa som är paraplyorganisation för folkrörelserna inom utvecklingssektorn.

Det är lite intressant mot bakgrunden av att oberoende evalueringar har bedömt att folkrörelsernas utvecklingsbistånd är effektivt och konstaterat att det ger resultat, ofta i svåra omständigheter. Allvarligare är att det får följdverkningar för människor i världens fattigaste och trasigaste länder.

– Folkrörelserna jobbar i hög grad i de minst utvecklade länderna, och med grundläggande samhällsfrågor som livsmedelssäkerhet, rent vatten och skolgång. Företag däremot investerar sällan i de minst utvecklade länderna eftersom där oftast saknas förutsättningar för hållbar affärsverksamhet, säger Juha-Erkki Mäntyniemi som leder Kepa sedan i somras.

Han säger att man bör uppfatta utvecklingens olika skeden. Inte förrän de grundläggande, samhällsbärande elementen fungerar finns förutsättningar för affärsverksamhet. Båda delarna är viktiga, men regeringens fokus är starkt på företagens roll.

– Det behövs en balans i vår utvecklingspolitik, och jag tror regeringen förstår att om vi först jobbar på skede ett kan också Finland gynnas när ett samhälle kommer in i det andra skedet, säger Mäntyniemi.

Lika hoppfull för regeringens förståelse är inte Laura Lodenius som leder Fredsförbundet. Budgetförslaget vill skära ytterligare 30 procent av de anslag som skurits i flera etapper. För fem år sedan fick ett tjugotal fredsorganisationer dela på 560 000 euro, men nu är summan nere på 300 000.

– Det börjar vara verkligt lite, så lite att flera organisationer måste väljas bort. Fredsförbundet som är paraplyorganisation borde väl få någonting, men jag har redan varit tvungen att permittera mig själv i år. Nedskärningarna går ut över både personal och verksamhet i organisationerna, säger Lodenius.

Mycket av fredsarbetet är frivilligjobb, men några proffs behövs ändå för att styra upp det.

– Frivilliga sitter inte och skriver utlåtanden till lagförslag. Vi gör mycket sådant som inte syns utåt.

Fredsförbundet har vädjat till regeringen att lägga tillbaka de pengar som Undervisningsministeriet strukit, men Laura Lodenius är inte optimist, delvis för att budgetförhandlingarna inte brukar diskutera så här små summor.

– Jag tror inte heller att den här regeringen uppskattar det civila samhällets arbete, den verkar att av ideologiska skäl vilja ha ett samhälle där folkrörelserna drivs med välgörenhet och inte med skattemedel.

Lodenius uppfattar att regeringen inte gillar att finansiera vad hon kallar kritiska röster.

– Man borde vara en trevlig och söt organisation och inte vara besvärlig genom att tala kritiskt om vapenexport eller värnplikt. Men det kanske bara är en känsla jag har.

Lodenius ställer sina förhoppningar till riksdagen som senare i höst kan lyfta in pengar som regeringen sparat bort.