Konsertrecension: Minnets oberäkneliga fragilitet som en röd tråd genom Puumalas violinkonsert

Att inrätta den finländska musikens dag på Sibelius födelsedag, 8.12, är en på alla sätt lyckad idé. Problemet är bara att två dagar tidigare, på republikens självständighetsdag, är Sibelius ävenså i högsta grad i fokus och kanske borde något slags kompromiss uppnås mellan landets orkestrar visavi vad man spelar och hur stor mängd Sibelius som överlag är hälsosam.

Nu blev det Sibelius för om inte hela slanten, så i alla fall en bra bit av inträdet vid Radions symfoniorkesters traditionella självständighetskonsert. Som tur var balanserade uruppförandet av Veli-Matti Puumalas superba violinkonsert, Tree of Memories (2020), på ett lyckat sätt upp helheten, samtidigt som det upprätthöll RSO:s nog så viktiga tradition av samtidsmusik på denna annars åt tillbakablickande traditioner helgade dag.

Puumala (f. 1965) är en boren modernist, som under resans gång ändå vidgat vyerna åt en mängd olika håll och hans musik är i dag i det närmaste omöjlig att definiera stilistiskt. Det händer en hel massa under 27 minuter – programbladet anger, intressant nog, 35 minuter – och om inledningen kändes aningen kantig i klangen och snårig i texturen överraskar Puumala rätt snart med snudd på surrealistiskt klingande, mot omgivningen skönt kontrasterande passager.

De facto infann sig snabbt känslan av att i det närmaste vad som helst kunde vänta bakom nästa knut, och det är ju precis så det skall vara. Ett dramatiskt grundstråk gick som en röd tråd genom det hela och solisten fick ligga i så det stod härliga till, samtidigt som hen även belönades med åtskilliga skönt lyriskt – stundtals, som så ofta nuförtiden hos Puumala, folkligt modalt färgade – avfattade passager.

Solostämman är, av allt att döma, vettlöst krävande. Ställvis fick man intrycket av att en massa intensivt arbete drunknar i orkesterbruset, men Puumala som själv är violinist lär veta vad han sysslar med. Den minnesrelaterade titeln syftar åter delvis på Puumalas far, som under arbetets gång drabbades av en minnessjukdom och avled, och minnets oberäkneliga fragilitet går även igen i den dramaturgiskt tänjbara ensatsiga storformen med sina till synes nyckfulla associationer.

Så var exempelvis referensen alldeles mot slutet till Alban Bergs violinkonsert högst berörande och var och en kan begrunda vad som därmed åsyftades. Carolin Widmann, som stycket är designat för, gjorde ett herkulesarbete med sin stämma och utvann en myckenhet av klangliga och uttrycksmässiga skiftningar ur sitt i grund och botten trots allt tacksamma parti. Jukka-Pekka Saraste, som under årens lopp konfronterats med åtskilliga ännu komplexare partitur, verkade njuta av den inte minst rytmiskt krävande uppgiften.

Och är det något RSO:s hedersdirigent Saraste njuter av i högsta grad är det självfallet att göra Sibelius. Hans två kompletta skivinspelningar med orkestern är i sig utmärkta och ändå känns det som om det är först nu, vid 66 års ålder, han borde sätta sin definitiva tolkning på burk. Hans no-nonsense-attityd till sitt material, som med åren bara förstärkts, landar de facto väldigt nära pionjären Kajanus och så inte minst i första symfonin, vars tempon överlag var föredömligt rörliga utan att ändå någonsin kännas jäktade.

Samma gällde inledningsstycket, den schvungfulla All’overtura ur Sibelius Scènes historiques I, som gjordes med fart och flykt, även om det förstås var rena vansinnet att inte göra hela den tresatsiga sviten som gott och väl hade rymts inom konsertramen.

Och visst var ju Sibbans etta, alla sina förtjänster och det suveräna spelet till trots – en speciell eloge går till soloklarinettisten Christoffer Sundqvist för det sagolikt känsliga inledningssolot – ett praktexempel på slapp programplanering. Vilket ypperligt tillfälle hade väl detta inte varit att presentera mindre kända symfonier eller övrig orkestermusik av figurer som exempelvis Melartin, Merikanto, Pingoud eller, varför inte, Nordgren eller Aho. Det hade knappast inverkat menligt på publikmängden.