Familjelägret hjälpte Viitanens att hitta glädje i vardagen

En ljusslinga lyser upp i höstmörkret som omsluter familjen Viitanens enfamiljshus flera kilometer utanför Kyrkslätt centrum, de bor i skogskanten men ändå nära till grannar. Gården är omgärdad av staket så att de två australiska vallhundarna Micke och Vilma fritt kan springa omkring på tomten. Familjen Viitanen hade tre hundar, men Pontus rymde i fjol och sprang framför en bil. Det var då som familjens liv var som mest kaotiskt, mamma Vivian hade slumpmässiga minnesförluster till följd av en hjärnblödning.

– Jag fick en black out på kanske en kvart och då stack hunden. Det var hemskt. Jag kunde glömma att maten stod på spisen eller att det var dags att hämta barnen, berättar Vivian Viitanen.

Viitanens består av barnen Amanda, 7 år, och Rasmus, snart 6 år samt föräldrarna Vivian och Timo, bägge ingenjörer till utbildningen. Deras liv förändrades dramatiskt under midsommarveckan då Vivian plötsligt blev sjuk, hon fick obeskrivligt ont i ryggen, blev yr och mådde illa. Maken Timo körde henne till Jorvs sjukhus, inte bara en gång utan fyra dagar i rad, men varje gång skickades hon hem med recept på smärtstillande medicin, utan att någon tog hennes symtom på allvar.

– Den fjärde dagen vägrade jag åka hem, jag kände på mig att det inte var normalt att ha så ont som jag hade. Till sist tog läkarna ett ryggmärgsprov på mig, hittade tydliga tecken på hjärnblödning och skjutsade mig i ilfart med ambulans till Tölö, berättar Vivian om mardrömmen som drabbade henne.

Väl på Tölö sjukhus fick hon god vård och senare remisser till rehabilitering av olika slag, men trots magnetröntgen hittades aldrig stället där blödningen hade börjat. Nu vet hon i alla fall att det inte finns någon ökad risk för nya hjärnblödningar, allt är under kontroll.

– Vägen tillbaka efter hjärnblödningen har varit lång och tung, jag var sjukskriven i över ett år innan jag i slutet av sommaren kunde återvända till mitt gamla jobb på deltid. Det var en av terapeuterna jag gick hos som tipsade mig om Familjekraflägret, att det var en form av familjstöd som vår familj kunde ha nytta av. Vi fyllde genast i en ansökan på nätet, minns Vivian.

Rasmus och Amanda blir ivriga när lägret kommer på tal, de trivdes jättebra på badhotellet i Lojo, där ett Familjekraftläger för tio familjer med väldigt olika bakgrund ordnades förra sportlovet.

– Där fick vi simma! Jag simmade minst tre gånger varje dag, minns Amanda med tindrande ögon.

– Jag lärde mig spela schack! Det var de äldre barnen som lärde mig, berättar Rasmus.

Simning är familjen Viitanens gemensamma hobby, båda barnen har börjat på babysim och fortsatt i simskolor. De besöker simhallen i Kyrkslätt åtminstone en gång i veckan, ofta är farmor också med.

– Amanda lärde sig simma redan som 2-åring även om det inte borde vara möjligt för så små barn att orka hålla sitt huvud uppe. Rasmus var 4 när han lärde sig simma, berättar Timo stolt.

Det var som en lottovinst när de i vintras fick veta att de får delta i Folkhälsans familjeläger, som helt finansieras med pengar från luciainsamlingen. Det betydde fem dagar borta hemifrån, med ordnat program för både barn och vuxna, utan bekymmer för måltider, matinköp eller städning.

– Lägret var helt otroligt! Där fanns så duktiga ungdomar som tog hand om barnen. De kunde genast namnen på alla och lekte, spelade och simmade med dem. Vi behövde aldrig känna oss oroliga för barnen, de var i goda händer. Vi fick egen tid, tid tillsammans och med de andra vuxna. Och det var så flexibelt, om vi kom tillbaka lite försenade från en promenad så hade någon redan hjälpt våra barn att komma i gång med lunchen.

Vivian Viitanen har bara positiva saker att säga om Familjekraftlägret och hon hoppas att flera familjer som behöver en paus från vardagen får höra talas om den här möjligheten. Programmet var mångsidigt, deltagarna erbjöds allt från avslappningsövningar och dans till samtal både privat och i grupp.

– Vi gjorde familjeträd en dag och det var en bra övning, trots att det var svårt. Vi måste fundera på vad som är bra i vardagen. Jag insåg att vi inte har det värre än andra familjer. Visst går all tid åt till att få vardagen att rulla, men det är positivt i sig, det är i vardagen vi lever, säger Vivian.

– Jag tyckte kanske inte så mycket om den fria dansen, men vattengympan var bra. Men å andra sidan var jag kraftigt överviktig då och orkade inte röra på mig så mycket. I dag är jag 50 kilo lättare och mår så mycket bättre, tack vare den magoperation som jag fick gå på efter lägret, berättar Timo.

Det är nämligen inte bara Vivian som haft hälsoproblem hos Viitanens. Timo har varit deprimerad i tio års tid. Under de fyra första åren fick han bara antidepressiva mediciner av sin företagsläkare, ingen vård.

– Jag önskar att jag hade fått prata med någon professionell genast, då hade depressionen inte blivit så här långvarig. När allt kändes som värst gick jag bara till kylskåpet och åt och det ledde till övervikt. Nu efter operationen är jag som en ny människa, jag har börjat motionera också.

Det är Timo som har huvudansvaret för barnen under vardagarna, han skjutsar dem till och från skola och förskola, för dem till hobbyer och lagar mat. Så har det alltid varit, ända sedan de var små. Han har tid, först var han sjukskriven långa tider, men sedan ett och ett halvt år tillbaka är han sjukpensionerad som en följd av depressionen. Han har också en hobby som sätter sina spår i hushållet, han älskar att snickra. Träpallen framför spisen, skärbrädet i köket och de urgröpta träskålarna som bland annat fungerar som fruktskålar är alla gjorda av Timo.

– Jag hoppar också in som slöjdlärare i högstadiet om läraren är förhindrad, det är ett jätteroligt extrajobb. Till all lycka bor både mor- och farföräldrarna här i Kyrkslätt så att de kan rycka ut och skjutsa barnen de dagar jag är på skolan, säger Timo Viitanen.

Livet rullar på igen, vardagen är varken glamorös eller långtråkig, utan ganska vanlig och det känns bra. Barnen kivas en stund om den bästa platsen i soffan, men snart står de båda på huvudet, sida vid sida, och jämför vem som hålls uppe längst. Timo ser till att elden brinner i spisen och att vedkorgen är fylld.

Vivian har återhämtat sig bra från hjärnblödningen, minnet fungerar nästan normalt, men fortfarande är hennes stresstålighet sämre än förr. Hon går på dagliga långpromenader i skogen med hundarna för att koppla av och få egentid. Hon är aktivt med i hundklubben, men har trappat ned från ordförande till vice. Hon står också i operationskö, det andra knäet värker och i något skede ska hon få en knäprotes. Men problemet är inte akut.

– Det viktigaste är trots allt att vi har två friska och glada barn. Och tack vare att jag kan göra en förkortad arbetsdag lyckas jag hålla stressen på en lagom nivå och hinner nu bättre umgås med barnen, sköta hushållet och ta långa promenader med hundarna. Familjekraftlägret hjälpte oss att hitta glädjen i vardagliga saker, säger Vivian Viitanen.