Vindflöjlar i medievinden

Medierapporteringen kan få oss att gå i gång på vad som helst.

Vart riktar vi vår ilska och vår uppmärksamhet i dag då, undrar jag när jag öppnar Facebook. Jag konstaterar återigen att vi är en bunt lättpåverkade flockdjur, som följer dit dagens medievind blåser.
För några dagar sedan kom skattesmitning plötsligt upp på samtalsagendan. En chef inom organisationen Svenskt näringsliv hade, helt lagligt faktiskt, låtit en del av sina tillgångar finnas i ett bolag utomlands. Och därefter gjort några ogenomtänkta uttalanden om skattepolitiken. Oj, vad arga folk blev! Dagen dessförinnan hade vi ingen aning om hur engagerade vi var i just denna fråga, men efter mediernas rapporter var det just det här vi var argast på i hela världen!
Några veckor tidigare var det Nordeas flytt till Helsingfors som väckte ilska och några dagar senare riktades engagemanget in i en diskussion om huruvida sjukhus borde eller inte borde anpassa sig efter en kulturell minoritet som i stora grupper ville besöka en avliden släkting. Den senare frågan är särskilt intressant eftersom många sjukhus redan löst saken utan någon som helst uppmärksamhet eller upprördhet från medborgarna. Men nu, när frågan kom upp i medierna, visade det sig plötsligt att det fanns ett outtömligt engagemang hos vissa medborgare för att stoppa sådana kulturella anpassningar inom den offentliga sektorn. I alla fall just den dagen.
Sexuella trakasserier, amerikanska vapenlagar, Donald Trump, köer inom sjukvården, rasism, invandring, domar i diverse brottmål, Donald Trump, politikers resor, kommunindelning, våld inom idrotten, Donald Trump, socker i maten, djurskyddsfrågor, Donald Trump, you name it. Medierapporteringen kan få oss att gå i gång på vad som helst. Och nästan alltid tar vi samma sida som vinklingen i den rapportering vi läst.
Och det är just här som det blir intressant. Medierna rapporterar nämligen avvikelser. Det är föga intressant att rapportera om det som fungerar väl, om de invandrare som går till jobbet varje dag och är uppskattade samhällsmedborgare, om alla rika som betalar sina skatter utan knot eller om den politiker som sköter sitt uppdrag utan anmärkning. Vi matas alltså med bilder av det som blivit fel, vilket sen förstärks av diskussionerna i sociala medier eller på fikarasten på jobbet.
Som en följd anser till exempel nästan alla svenskar att deras egna barns skola fungerar väl, medan en majoritet är övertygade om att andra skolor fungerar dåligt. Man är i allmänhet nöjd med sina egna sjukvårdskontakter, men tror ändå att det mesta av den övriga vården är i kaos. De muslimer man själv känner är schyssta, men de andra litar man inte på. Vi tror mer på det vi hör eller läser i medierna än det vi själva upplever. Och låter det styra både vårt humör och vår uppfattning om verkligheten.
Lägg därtill att medierna ofta överdriver för att få fler klick på nätet och fler läsare. Och härmed kan ni låta denna krönika styra vad ni tänker på i dag!
ANDRA LÄSER