Varför inte dramatik eller grafisk fiktion?

Efter Harold Pinter (2005) och Tomas Tranströmer (2011) har varken dramatik eller tryckt lyrik belönats med Nobelpriset (Bob Dylan fick det för sin muntligt uppförda lyrik). Därför kunde norrmannen Jon Fosse, nyskapande som romanförfattare men framför allt dramatiker, få priset. Själv har jag länge hoppats på den koreanska buddistmunken Ko Un utifrån hans djupa lärdom och vidsynta lyriska skildringar av koreanskt liv. Och nu när misären i Syrien av någon anledning inte längre syns i nyheterna kunde det vara på tiden att äntligen lyfta fram Adonis, förnyaren av arabisk poesi. Eavan Boland kunde också få priset för sin beskrivning av Irland, dess kvinnor, landskap och mytologi.

Men oftast är det ju prosaister som får priset, vilket gör förlag, bokhandlare och de flesta läsare nöjda. Den mångsidiga Margaret Atwood har med all rätt länge tippats som vinnare, även om hennes senaste roman Gileads döttrar, fortsättningen på Tjänarinnans berättelse, för mig var en besvikelse. Och trots att flera européer toppar vadslagningslistan – inte minst ungraren László Krasznahorkais dystopiska realism och franska Annie Ernaux självbiografiska fiktion – skulle det vara roligt med någon från en annan kontinent.