Sociala medier hjälper oss att hantera döden

Amanda Lagerkvist är docent i medie- och kommunikationsvetenskap vid Stockholms universitet. Hon leder forskargruppen Existential Terrains – Existentiella terränger – som undersöker vad det innebär att vara människa i den digitala världen.

– Sedan 1990-talet har det funnits digitala kyrkogårdar, men under de senaste åren har tre stora förändringar skett: man kan sörja var man vill, hur länge man vill, och fler kan delta i sorgeprocessen.

Facebook är den populäraste plattformen för olika former av sörjande. När vi dör blir profilen en minnessida för folk att minnas och dela med sig av minnen. Det finns också slutna grupper för anhöriga, till exempel föräldrar som har förlorat ett barn. Anonyma gästböcker, digitala pilgrimsvandringar, Youtube-videor, hemsidor och digitala kyrkor hör till andra plattformar.

Tim Hutchings ingår i Lagerkvists forskargrupp och släpper nästa vår en bok om religiösa sorgeritualer på nätet.

– Det är inte ovanligt att folk skriver meddelanden till sina döda vänner på Facebook och undrar om livet efter. Det är semireligiöst, säger Hutchings.

Många kyrkor såg digitaliseringen som ett hot, men nätet visade sig vara en möjlighet. Församlingar är aktiva på sociala medier och vissa sänder gudstjänster i realtid.

– På nätet finns det alltid någon som kan svara, också mitt i natten från en annan stad. Gemenskapen på nätet uppfattas som en livlina, i synnerhet bland de sörjande som bor långt ifrån tätorterna. Många vill bara få skriva av sig, och nöjer sig med viktiga små gester som tummen upp eller ett hjärta, säger Lagerkvist.

Johanna Sumiala är docent i kommunikation vid Helsingfors universitet och har undersökt hur döden gestaltas i medierna.

– Det är en myt att sörjandet var äkta och djupare tidigare. Visst krävde det en större uppoffring att bege sig till kyrkogården, men det betyder inte att ett farväl på sociala medier inte räknas, säger Sumiala,

Sociala medierna följer samma logik som traditionell journalistik: kändisar, politiker, flertal döda och våld uppmärksammas mer än då en äldre människa går en naturlig död till mötes. Det spelar också en stor roll hur nära vi upplever händelsen. Därför sörjer vi ibland mer grannens katt än en människogrupp i ett land i fjärran.

– Nyheten om en terroristattack sprids som en löpeld över världen. Det vanliga nyhetsflödet upphör tillfälligt, och journalisterna rapporterar allt de kommer åt i realtid. Det kallas för katastrofmaraton, säger Sumiala.

Universella symboler når över språkbarriärerna och är ett effektivt sätt att uttrycka kollektiv sorg. Sumiala tycker att terroristdåden i Paris är typiska exempel på hur sociala och traditionella medier interagerar.

– Efter terrordådet i Paris för ett år sedan fick videoklipp av en man som spelar John Lennons Imagine på flygel utanför Bataclan stor spridning. Mediehusen publicerade material på löpande band och #prayforparis dominerade på Twitter. Eiffeltornet och fredsmärket kombinerades till en symbol för kollektiv sorg, och Facebook-användare världen över färgade sin profilbild enligt trikoloren.

Symboler och gester på nätet avspeglade sorgen ute på gatorna. Brottsplatser fylldes med ljus och blommor, och byggnader världen runt lystes upp i den franska flaggans färger. På nätet blir sorgen kollektiv, men också flerdimensionerad. Parallellt med #prayforparis dök hashtaggar med Beirut och Mali upp i protest mot bortglömda nyhetshändelser av liknande karaktär. Mediehusen reagerade och lyfte upp frågeställningen: vems död når över nyhetströskeln?

– Filosofen Judith Butler har sagt att globalt sörjande alltid är politiskt. Man kan bara sörja det man kan identifiera sig med och förstå, säger Sumiala.

Genom sociala medier kan sorgeritualerna smitta av sig, men också skapa kulturkrockar. Finländare tiger helst om sorgen och kan därför uppleva främmande ritualer som kaotiska och skrämmande, i synnerhet utan kontext.

– På pressbilder i västvärlden porträtterades Yasser Arafats begravning som festlig och respektabel. I Jordanien dominerades bildflödet av eld och folkmassor, säger Sumiala.

Journalisterna är inte längre portvakter och medieflödet är svårt att kontrollera. Länge gällde den oskrivna regeln att en död människa antingen får positiv uppmärksamhet, eller ingen alls.

– Margaret Thatcher var ett undantag. Det finns till och med hatgrupper på nätet som inväntade hennes död. Ronald Reagan var en annan kontroversiell ledare, men möttes inte alls av liknande hat. Kanske är det frågan om kvinnohat, säger Sumiala.

På sociala medier får den döda inte alltid vila i frid, men oftast kommer det negativa med fördröjning. Vissa personers död väcker starka känslor åt båda hållen. Många har svårt att ta farväl av ikoner såsom Amy Winehouse och Michael Jackson.

– David Bowie dyrkades som en stor konstnär, en frontfigur för sin generation. Hans död fick en kommersiell dimension eftersom den nya skivan släpptes bara dagar innan hans död offentliggjordes. I hans sista verk finns dessutom tydliga dödssymboler, säger Sumiala.

Nätet erbjuder tröst, medkänsla och gemenskap, men är svårt att tämja. Med digitaliseringen av döden följer många etiska utmaningar. Anhöriga kan ta illa upp, det kan finnas copycats eller de som förnekar döden. När känslorna får styra blir det ofta öppet och ärligt, men det man delar med sig i cyberrymden kan vara svårt att sudda ut.

– Har den döda bett om den här uppmärksamheten? En risk för den kvarlevande är att man stämplas som ”den där änkan”, alltså att sorgen tar över ens identitet, säger Sumiala.

Lagerkvist har intervjuat medlemmar i sorgegrupper på Facebook, och alla har lagt märke till medlemmar som har blivit uppslukade av sorgen. Men det är en klar minoritet som fastnar i en destruktiv spiral.

– Vi lever i en tid då allting ältas och förlängs. Kanske finns det värde i avslut, säger Lagerkvist.

Ekokammare, alltså forum för bekräftelsesökande likasinnade, kan vara en annan fallgrop, men att känna sig förstådd är för många en viktig del av sorgeprocessen. Det finns alltså många fördelar med en digitalisering av döden, men fenomenet är ännu i startgroparna. Förutom de etiska frågeställningarna finns det juridiska utmaningar.