En dålig ryss

9.3.2022. Eskalation. Min barndomsvän flyr från rysk militärtjänst till Georgien. Om han inte lyckas, har han svurit att ta sitt liv. Ryska rikstäckande demonstrationer möts med massarresteringar. Civil olydnad rekommenderas av Navalnyj. En desertör kommer att flytta in hos mig om två veckor. Men vem vet hur världen kommer att se ut om två veckor.

Jag ville inte skriva om kriget.

Jag ville inte se orden i ögonen, ge mina tankar en röst – som om de kunde ändra på något.

Jag ville inte tänka på kriget; jag gömde mig från det bland skrattande folkmassor, djupt i mina tankar, i nedklottrade toaletter. Nyheter, livesändningar och aktuella diskussioner omringade mig. Krävde att jag skulle ta ställning, engagera, tala, tala, tala!

Plötsligt är jag ett barn igen. Det är mars, 2014. Jag lär mig ordet annektering och var Krim finns på kartan. I handen håller jag en liten ljusröd kappsäck. Jag vinkar farväl till mina vänner, mina släktingar, mitt liv – jag kommer tillbaka om ett år, lovar jag dem. Ni kommer inte ens märka att jag var borta.

Jag lämnade min barndom på den spruckna betongen på S:t Petersburgs tågperrong. Jag kommer tillbaka. Jag lovar.

Sprickorna växer över med maskrosor. Min ljusröda kappsäck försvinner i en sopsäck. Minnen blir till berättelser.

Sju år senare, och i Ryssland säljer mataffären på hörnet fortfarande samma dockor. Samma kassatanter sitter bakom samma diskar. På den urgamla tv:n stoltserar samma urgamla politiker.

Sju år, frusna i tiden, jag önskar att jag också var det.

Hur skulle jag någonsin kunna komma tillbaka? Hur kunde jag se min stad i ögonen, och erkänna att jag flytt? Jämvikt är att ge och ta. Jag tog, tog, tog och sedan flydde jag.

Åtta år har gått sedan jag satte mig på tåget med den ljusröda kappsäcken. 9.3.2022. Eskalation. Jag är en desertör och det blåögda barnet väntar inte längre på mig på perrongen, desertör, hennes stad brinner i tiden, desertör, det finns inte längre något kvar att återvända till.

Mamma säger att Putinregimens kollaps är fantastisk. Hon stirrar ut genom köksfönstret och ser framför sig hur, likt en Fenix, det ryska folket återföds och befrias genom revolution.

Jag ser bara finsk slask och grå asfalt. Ibland flimrar mina vänners ansikten förbi i pölarna. Vänner som jag trodde jag skulle återförenas med så snart, så fort coronarestriktionerna skulle lyftas, så fort tågen skulle börja gå igen… Nu ser jag dem på bild efter bild bli insläpade i omärkta polisbilar av ansiktslösa militärpoliser. Ivägskickade till fronten eller straffkolonier. Jag sörjer dem som döda.

Jag är rädd för vad som kommer att hända när Putinregimen börjar falla. Jag är rädd för vad auktoritära krafter gör när de känner på sig att de håller på att tappa sin makt. Jag är rädd för våldet.

Men mest är jag ledsen för att jag inte kan stå med dem jag älskar på S:t Petersburgs gator. Hålla dem i händerna, stå med dem för fred, och för deras framtid.

I stället står jag i Helsingfors. Här är det enkelt att demonstrera, min enda oro är att mina fötter blir lite kalla.

Jag ville inte tala om kriget, för då måste jag erkänna att jag är en dålig ryss. Jag, som går runt i S:t Petersburg som en turist när tiderna är bättre, och flyr när tiderna blir sämre.

Det ryska folket har moralisk rätt – och plikt – att störta sin regering. Men det ryska folket är inte en armé. Det är ungdomar, åldringar, mina vänner, levande och döda.