The Big Picture

Hyperloop till Stockholm. Tunnel till Tallinn. Bro över Kvarken. Sidenvägen. Järnväg till Nordostpassagen. Inte ens rymden är något hinder. Det samlande ordet för dessa är The Big Picture. Övriga funktioner i samhället skall naturligtvis underställa sig dessa överordnade mål. Gör man inte det är man bakåtsträvare. Bromskloss. Helt enkelt en som inte fattat vad nutiden handlar om.

Generationen från det sena 1960-talet, 70-, 80- och några 90-talister, den nya beslutsfattande generationen har fått mera självkänsla. Generationen som ännu inte skapat något nytt. Generationen som tidigare bara likt en papegoja upprepat vad de stora årskullarna sagt. Denna nya generation stiger nu fram då den tidigare dominerande generationen lämnar såväl den politiska som den ekonomiska scenen. Vilket fotavtryck i historien kommer den att lämna efter sig?

Jag tycker mig skönja några första stapplande försök hos denna generation till att definiera sig själv. Tron på just The Big Picture. Tron på kapital- och varuströmmar (faktiskt inte människoströmmar) och att samhället skall definiera sin egen verksamhet och existens utgående från dessa. Samhället skall betjäna dessa strömmar och skapa sitt eget mervärde i detta samspel.

Genom att välja denna syn väljer man också bort tron på det lilla. Tron på hårt arbete. Det eviga arbetet att lära barn grundfärdigheter. Att se att det finns många företag på landsbygden som agerar på den globala marknaden – motströms. Att se den nya retronärheten som växer fram genom lokala bryggerier, rökerier och bagerier. De nya nätverken som till exempel kattintresserade eller drönarentusiaster skapar över hela världen genom sociala medier, utan att ha någon koppling till The Big Picture.

Det lilla finns inte i visionerna. Utan i denna tankevärld kan det lilla bara födas om det överordnade skapar förutsättningar för det. Social rättvisa, hålla hela landet bebott, generationsöverskridande ansvar, grundläggande rättigheter? Om det överordnade skapar förutsättningar för sådant, ja, då, men inte annars. Det är centralt att det som tidigare varit mål, nu blivit redskap som används, men nu används de endast ifall de betjänar det nya överordnade målet. Mjukt tjafs är inte dagens melodi.

Den här generationen skulle inte ha skrivit Ståhlbergs grundlag. Skulle den ha tagit upp kampen för självständighet? Jag vet inte.

Men nu är det inte det som gäller. Indelningen finns mellan bakåtsträvare och framsynta – och man skall naturligtvis vara framsynt. Bakåtsträvare klamrar sig fast i en dammig tro på att det spelar en roll om man gör ett bra jobb med vanliga saker, att man bygger samhället där man står. Tråkmånsar. Vem skulle orka med något sådant när man kan dra tjocka pennstreck över en världskarta?

Det är sedan en helt annan sak om en enda av de överordnade målsättningarna någonsin förverkligas. För det viktiga är att visionera, med resultat är det inte så noga.