Då jag tackade ja till nyhetschefens förslag att avlägga några studentprov, å jobbets vägnar, var min enda farhåga att jag skulle göra bort mig totalt. Likt den farsa som försöker briljera på skateboard utifrån rent muskelminne, varpå jag faller platt, och min skrivlicens dras in.
I en pågående artikelserie har jag beskrivit för HBL:s läsare hur det känns att fatta pennan, eller snarare tangentbordet, efter dryga 20 år. Vem vågar testa sina råa kunskaper i en omstöpt studentexamen? Självaste ordförande för Studentexamensnämnden har gjort tummen upp, detsamma gäller flera experter inom gymnasieutbildning, rektorer, lärare – och inte minst flera elever.
Samtidigt har det blivit uppenbart att artiklarna har fungerat som en ventil för en frustration som ligger och pyr bland enskilda lärare. Jag är ju bara en turist i skolvärlden – en turbulent miljö, präglad av besparingar. Elever lider av pandemitrötthet, flera lärare är snudd på utbrända. Följden har naturligt nog blivit mothugg från dem som förväntar sig ödmjukhet inför den stora kulminationen av gymnasiestudierna.
ANDRA LÄSER
