Uppgången löser inga problem på sikt

Chefsekonomen på Nordea Aki Kangasharju ger i sin nya bok kritik för att strukturreformerna alltför ensidigt inriktat sig på arbetsmarknaden.

Aki Kangasharju: Käänne. Suomen lamaantuminen ja uusi nousu

Docendo 2018, 210 sidor.

Aki Kangasharju, chefsekonom på Nordea, tillhör ett skrå av bankekonomer som allt mer tar sig ton i den ekonomiska debatten. Med sin nya bok Käänne (”Vändningen”) verkar han på en redan konkurrensutsatt marknad för ekonomiskpolitiska rekommendationer. Förutom bankerna kommenterar forskningsinstituten och Finlands Bank ekonomisk politik. Det relativt nyinrättade Rådet för utvärdering av den ekonomiska politiken har en roll som officiellt sanktionerad oliktänkare. Det är ett klart framsteg att det i dag finns en hel kör av röster då det tidigare fanns plats för en sanning åt gången.

Kangasharju är klarsynt med att det är mycket politiska åsikter inblandade i den ekonomiska vetenskapen, som trots att den använder sig av matematiska formler inte är en exakt vetenskap. När han påstår att riktig vetenskap leder till en konsensusuppfattning medan man i politiken strävar efter en maktposition för de egna uppfattningarna, går det likväl att vända på steken. Vetenskapen kan fungera bra när den ger olika slags tolkningar och resultat, medan det är politikens uppgift att söka kompromisser mellan motstridiga uppfattningar och värderingar.

En av de förutsägbara striderna går mellan vänstern, som vill ha så mycket stimulans som möjligt för att den vill ha en stor offentlig sektor, och högern, som hellre anpassar genom att skära i de offentliga utgifterna för att den vill ha en så liten offentlig sektor som möjligt.

God tur

Med ett lån av ekonomijournalisten Päivi Isotalus använder Kangasharju termen ”lamaantuma” för att beskriva det ekonomiska tillståndet i Finland under 2010-talet. Det är en sammansättning av det finska ordet för depression, lama, och ordet för recession, taantuma. Det går inte att veta om det rått en långvarig nedgång eller bara en avmattning. Vad som hänt är i varje fall att Finland, förutom av de inbyggda problemen i euroområdet efter finanskrisen, lidit av sina egna strukturer.

Produktionen kretsar kring investeringsvaror och industrins mellanprodukter. Efterfrågan på dem sjönk samtidigt som Nokia-klustret befann sig i kris och skogsindustrin genomgick sin egen strukturomvandling. Samtidigt fick löneuppgörelserna som gjorts strax innan krisen bröt ut arbetskostnaderna att skena i väg.

När vändningen kom hade Finland god tur. Det råkade sig så att exportefterfrågan kvicknade till samtidigt på de sektorer som passar för Finlands sortiment. Det var en vändning som inte gick att se i förväg. Om den inte kommit hade inga av de reformer som gjorts räckt till och i längden kan ökad export inte lösa problemen.

Kangasharju ger kritik för att strukturreformerna alltför ensidigt inriktat sig på arbetsmarknaden. Det är inte så mycket den svaga efterfrågan på arbete utan den dåliga produktivitetsutvecklingen som ligger bakom fallet i levnadsstandarden. Levnadsstandarden har blivit 18 gånger högre på 150 år och produktiviteten är den viktigaste faktorn som förklarar höjningen. Det är inte arbetstimmarna som ökat.

Produktiviteten

Kangasharju ironiserar över att regeringen Sipilä lade fram ett paket som till en del byggde på att företagen ökar sin produktivitet, som om de medvetet skulle ha lämnat kapacitet outnyttjad. Det är en märklig släng eftersom företagen i varje fall måste öka sin produktivitet för att klara sig på sikt, men det är förstås inget regeringen direkt kan medverka till. Indirekt kan den stödja produktiviteten genom företagsstöd.

Kangasharju verkar anse att det inte går att skära så mycket i företagsstöden, men att de borde rikta in sig på att skapa nytt i stället för att upprätthålla existerande strukturer. Rent bondförnuft säger att bättre fokus på företagsstöden borde gå att kombinera med en minskad omfattning på dem.

Även robotiseringen ökar produktiviteten. Kangasharju resonerar som så att automationen ökar produktiviteten, vilket ökar konkurrenskraften och på så vis inkomstnivån och produktionen, vilket återigen ökar mängden arbete. Det är ett optimistiskt kretslopp och även om det fungerar på bästa vis finns det förlorare. Det är i första hand de mindre utbildades jobb som automatiseras.

Intuitionen

För att den offentliga ekonomin ska hållas i balans krävs en sysselsättningsgrad på upp till 80 procent, hävdar Kangasharju. För att nå dit krävs en aggressiv struktur- och konkurrenskraftspolitik. Läsaren kan undra varför så många människor måste vara i arbete då det framgått att det är produktiviteten, inte mängden arbete, som ligger bakom välståndsökningen. Svaret är att de offentliga finanserna är direkt beroende av hur stor del av den arbetsföra befolkningen som arbetar.

Övningen kring arbete och produktivitet är inte alldeles enkel, och Kangasharju kunde samtidigt ha kastat fram tankar om vilket slags skatteomställningar strukturomvandlingarna kräver.

Ett omtalat medel för att öka sysselsättningen eller åtminstone minska uppsägningarna är att införa löneflexibilitet. Kangasharju påpekar att det inte finns forskningsresultat som entydigt ger stöd för att flexibliteten ökar arbetstillfällena, men att intuitionen säger att det borde fungera. Till det kan tilläggas att regeringen i främsta rummet har intuitionen att förlita sig på om den tänker genomdriva förslaget att sänka uppsägningströskeln i små företag.

Snabbt skriven?

Kangasharjus regionalpolitik är ägnad att väcka polemik. Inte ens Helsingfors borgmästare Jan Vapaavuori kunde leverera en så klockrent urban framtidsvision om att koncentrera statsandelarna till växande regionala centra.

När Kangasharju skriver att vårdreformen är bättre än sitt rykte har han ett oemotsägligt exempel att komma med. Hans mor slussades under en vår tio gånger mellan olika vårdcentraler och sjukhus, och trots allt försenades vården. Vårdreformen är oundgänglig, om den så förverkligas i föreslagen eller modifierad form.

I viss mån ger den överskådliga boken ett intryck av att vara snabbt skriven. Det finns inkonsekvenser och saker som borde ha retts ut klarare. En del slarvfel sticker i ögat, som att den professionella siffersnickaren inte alltid håller isär procent från procentenheter. Om Nordeas prognos för 2009 var en tillväxt på 3,2 procent och det verkliga utfallet en nedgång på 8,3 procent, betyder det inte att prognosfelet var 11,5 procent utan 11,5 procentenheter.

Kangasharju levererar starka och tänkvärda åsikter kring flera centrala ekonomiskpolitiska frågor. Han gör det som en mainstream-ekonom som inte ser något alternativ till ekonomisk tillväxt och som ser tre A på kreditbetyget nästan som det viktigaste målet.

ANDRA LÄSER