Barns oro säger oss att vi inte skall tysta talet om klimatkrisen

Torsten Fagerholm (HBL:s ledare 5.9 och svar 14.9, 18.9) kritiserar tal om klimatförändringen som ett globalt undantagstillstånd. Han ser ”pratet om klimatnödläge” som överdriven retorik och apokalyptisk jargong. Är det verkligen obefogat, kontraproduktivt, och rentav farligt att tala om en kris?

Åsa Wikforss skiljer i boken Därför Demokrati (2021) mellan två olika perspektiv på begreppet kris – kris som ett faktum, såsom oåterkallelig skada på naturen och samhällen, och kris som en värdering, som uttrycker att vi bör reagera på ett sådant faktum. Är det ett faktum eller en värdering att säga att klimatförändringen är en kris? HBL:s ledare antyder att det varken är ett säkert faktum eller att den bör värderas som en kris. Att krisen är ett faktum har klimatforskare visat omgående, vilket Anders Siren (18.9) påpekar hänvisande till den senaste IPCC-rapporten. Detaljerna om krisen är komplexa, men konklusionerna är klartext till exempel i World Scientists’ Warning of a Climate Emergency (2021) och The Final Warning Bell (2021). Fagerholm frågar om mätdata och prognoser verkligen ger anledning till apokalyptisk jargong kring massdöd, svält, okontrollerad migration och konflikter. Skrikiga rubriker är säkerligen hämmande, men massdöd, vattenbrist och matbrist för miljarder människor, och hela städer försjunkna under havsytan är obönhörligen apokalyptiska fakta som vi inte kan utelämna.

Fagerholm frågar om vi vill ge våra barn mardrömmar? Kan vi undvika att tala om en kris som en kris? Är det möjligt att undvika att barn får ångest? Att barns klimatångest runt jorden skulle bero på vänsterradikal propaganda och överdrifter är att förringa barns reaktioner. I en ny studie i tidningen Lancet hävdar Hickman m.fl. (2021) att regeringarnas misslyckanden att avvärja och lindra klimatförändringen bidrar på ett betydande sätt till barns och ungas oro och ångest. Ångesten beror alltså till stor del på vuxenvärldens oförmåga att reagera och inte utgångsvis på att vi talar om krisen. Barn är lyhörda för vuxnas diskrepans i tal och beteende, och frågan vad vi skall göra är viktig och behöver besvaras.

Fagerholms svar är att lösningarna de facto inte kommer att kräva drastiska förändringar för den enskilda individen och vi därför inte bör tala om ett nödläge. I stället är det såsom klimatforskaren Taalas säger främst frågan om reformer i energiproduktion, trafik och industri – tekniska omställningar som inte ändrar på vår livsstil. En värdefull slutsats eller teknokratisk övertro? De mest effektiva och proportionerliga åtgärderna debatteras och utforskas för tillfället. Till dess framstår debatten viktig. Till exempel samhällsvetarna Gills och Morgan (2020) anser att vi behöver göra precis allt vi kan. De flesta internationella hållbarhetspolicyn, som även syns i den finländska skolans läroplan är att klimatförändringen kräver omfattande förändringar i livsstil och världssyn (Zilliacus & Wolff, i tryck).

Helsingfors universitet deklarerade 2019 ett klimatnödläge och enligt strategin fram till 2030 behöver hållbarhet beaktas i all verksamhet. Förändringar i beteende och medborgarengagemang anses allmänt viktiga för att reformer blir till och får effekt, särskilt framledes (Se till exempel den brittiska rapporten av Committee on Climate Change, oktober 2019).

Så länge vi inte kan svara på våra barns fråga om hur vi garanterar att vi avvärjer ett existentiellt hot är det angeläget att söka svar från olika håll. Tidtabellen och vidden utmanar människans förmåga, men kan också inbegripa en eftersträvansvärd utveckling. Att lära oss att leva rättvist inom ramen för naturens resurser ser hållbarhetsforskaren och aktivisten Craig Bennett som det följande steget i den mänskliga utvecklingen. Genomgripande förändringar i livsstil och tankesätt kan ge en bättre relation till vår planet och ett bättre liv. Men tills vi kan fastslå adekvata lösningar och kan förlita oss på att vi människor genomför dem så måste vi tala om klimatkrisen som en kris.

Svar Då man i egenskap av statsvetare, journalist och förälder läser en färsk studie som ska publiceras i Lancet Planetary Health (Marks, Hickman m.fl.: Young People's Voices on Climate Anxiety, Government Betrayal and Moral Injury: A Global Phenomenon) blir man fundersam. Bland 16–25-åringar bosatta i Finland upplever hela 42 procent en så stark klimatångest att de inte själva vill skaffa barn, medan hela 43 procent menar att "mänskligheten är dödsdömd". Vidare ligger ungdomens tillit till beslutsfattarna i botten. Forskningsdata från tio andra länder pekar i samma riktning: grundmurad pessimism hos unga.

En överdos av rädsla och otrygghet förvränger vår verklighetsuppfattning och gör oss misstänksamma. Uppgivenhet och vanmakt är inga recept för en sansad diskussion kring uppbyggande klimatåtgärder. Sund krismedvetenhet har slagit över i apati och cynism, som sätter demokratin i gungning. Steget blir då kort till ett syndabockstänkande – en paranoia som även odlas aktivt av auktoritära regimer och algoritmerna på sociala medier. Grottmannens instinkter hotar bli destruktiva.

Klimatfrågan bör tas på fullt allvar. Det gäller att förbereda sig på det värsta och hoppas på det bästa – och att kalibrera budskapet synnerligen noga, utan överdrifter eller abstrakta hotbilder. Diskussion kring konkreta åtgärder är alla gånger att föredra framför retorisk överbudspolitik.