Processen som för oss in i Nato har varit skandalöst lättvindig

Det är inte lätt att vara Natokritiker i dessa tider. Det har bland andra Erkki Tuomioja fått erfara, efter att helt korrekt ha noterat att finländska medier befinner sig i ett tillstånd av krigspsykos. Som vanligt när politiker kritiserar medier blir imperiets motattack skoningslös och lusen lästes av Tuomioja. Sedermera har han resignerat och konstaterar att tåget har gått, Finland ansluter sig till Nato och att det i det läget är bäst att beslutet fattas så enhälligt som möjligt. För att lämna mindre utrymme för alla möjliga besserwissrar när det sedan går åt helsike, kan man förmoda.

När president Sauli Niinistö snart efter krigets utbrott reste till Washington för att träffa president Joe Biden trodde åtminstone jag, kanske naivt nog, att Niinistö ännu inte hade tagit ställning. Detta i synnerhet som försvarsminister Antti Kaikkonen någon dag senare efter möten med amerikanska kolleger i Washington sade att det inte nu är läge för Finland att bli medlem av Nato. Ytterligare någon dag senare intervjuar Dagens Nyheters Ewa Stenberg utrikesminister Pekka Haavisto och frågar om det stämmer att amerikanerna skulle ha bett Finland ta det lugnt med Natomedlemskapet. Haavisto rabblar upp ett svar om något helt annat varpå Stenberg frågar på nytt. Haavisto svara då helt kort att han inte kan kommentera innehållet i diskussionerna.

Den bild som då tar form är ett USA som vid tidpunkten för Niinistös och Kaikkonens besök ännu inte har bestämt sig för sin handlingslinje. Om Ryssland lyckas med att betvinga det ukrainska motståndet, är det skäl att ligga lågt och inte ytterligare reta upp Moskva. Men när det visar sig att Ukraina håller fienden stången kan man fortsätta med det pågående politiskt-militära arbetet att försvaga Ryssland och få det ur vägen för de egentliga globala utmaningarna, det vill säga Kina.

Om USA direkt gav grönt ljus åt Finland och Sverige vet jag inte. Men hos oss öppnades porten för det som Risto E.J. Penttilä med ohöljd förtjusning nyligen i Helsingin Sanomat beskrev som en tid för stora möjligheter. För vem lät han bli att säga.

I Finland vidtog så ”en mångsidig debatt” om Natomedlemskapets för- och nackdelar med en säkerhetspolitisk redogörelse som startskott. Redogörelse innehåller visserligen inga diskussioner om medlemskapets nackdelar, men med benägen hjälp av medierna upplevdes detta inte som något större problem.

Nackdelarna är i och för sig stora, och det kan kanske vara allt skäl att nämna några av dem. För det första blir vi i vår stora grannes ögon ett fientligt sinnat land. Det kommer att leda till militär upprustning vid vår (Natos) gräns. Mera trupper, mera militäranläggningar. Det kan med största sannolikhet i sin tur förorsaka ett behov att placera Natostyrkor i vårt land. Detta leder i förlängningen till att vardagen i längden blir ytterst obehaglig, med till ett minimum nedskurna mänskliga och ekonomiska kontakter österut och det ryska folket.

En del uppmärksamhet har getts åt sannolika hybridattacker, så dem skall jag inte gå in på. Men av större vikt är att vi blir en mer intim del av ett militärpolitiskt tänkande som USA på lämpligt sätt använder i sin globala politik. Detta i ett läge där vi håller på att övergå från ett unipolärt synsätt till ett multipolärt med flera konkurrerande spelare med Kina i spetsen. Finlands synpunkter och handlingsfrihet i den processen kommer att drunkna i den version av Pax Americana som då gäller.

Så kan man ju också konstatera att det inte finns några som helst realistiska orsaker för Ryssland att angripa Finland. Nu talar jag inte om någon världsbrand där allt ändå kastas omkull, utan om ett isolerat angrepp. Man ställer ju sig frågan varför Ryssland skulle angripa Finland och då utgår jag ifrån att den ryske ledaren inte är sinnessjuk, vilket en del i brist på bättre argument framför.

Allt som allt har den process som nu för oss in i Nato varit skandalöst lättvindig där argumenten mot medlemskap antingen inte har getts just något utrymme alls eller viftats bort med något obestämt påstående om att vi kan hantera dem. Politikernas ansvar är att fatta beslut som på lång sikt gynnar nationen, inte att utnyttja tillfälliga folkopinioner födda av en i och för sig förståelig oro. Ordet politikerförakt används ofta lättvindigt, men i dag gör sig våra ledare förtjänta av det.

Geo Stenius,

Emsalö

ANDRA LÄSER