Kalevalaoperan väcktes ur sin 127 år långa törnrosasömn

Urpremiären på Die Kalewainen in Pochjola blev en veritabel framgång.

Machokillar. Wäinämöinen (Petri Lindroos) och Achti (Christian Juslin) i förgrunden med Ilmarinen (Tommi Hakala) och Ismo (Kaisa Ranta) i bakgrunden.

Opera

Die Kalewainen in Pochjola
Musik Karl Müller-Berghaus. Libretto F. W. O. Spengler. Regi Tiina Puumalainen, scenografi Teppo Järvinen, koreografi Osku Heiskanen, ljus Teemu Nurmelin, kostymer Pirjo Liiri-Majava. I rollerna: Petri Lindroos, Tommi Hakala, Christian Juslin, Anna Danik, Johanna Rusanen-Kartano, Kaisa Ranta, Petter Andersson. Åbo filharmoniska orkester, Chorus Cathedralis Aboensis, Laulun Ystävät, dir. Leif Segerstam. Urpremiär på Logomo 28.2, föreställningar till 11.3.
Det speciella med förverkligandet av Karl Müller-Berghaus opera Die Kalewainen in Pochjola har varit projektets särart och magnitud: 127 år hann operan ligga ouppförd i skrivbordslådan (om man bortser från ett framförande av andra akten 1890). Inför uruppförandet i år har femhundratusen toner renskrivits, av vilka 140 har varit tydliga fel som korrigerats. Samtidigt har man gett ut en programbok på 240 sidor med texter på fyra språk. Säg mig, hur ofta händer det?
Med en så påkostad satsning och så uppskruvade förväntningar var det föga överraskande att den tidigare i stort sett bortglömda Kalevalaoperan fick ett så pass varmt mottagande efter urpremiären på Logomo i Åbo i tisdags.
Mycket väsen för ingenting? Inte riktigt. Snarare då mycket väsen för någonting.

Fetisch för folklore

Karl Müller-Berghaus (1829–1907) verkade vid tiden för operans uppkomst som dirigent för musikaliska sällskapet i Åbo – sejouren varade från 1886 till 1895 – och under tiden utvecklade han helt uppenbart en förkärlek för finska folkvisor. I tider av nationalistisk upphetsning skrev Müller-Berghaus uppemot tjugo arrangemang av finska folkvisor, av vilka en handfull kom med i operan (även om de flyger rätt obemärkta förbi). Varifrån Müller-Berghaus fick sin fetisch för finsk folklore är en gåta.
Men varför glömdes Kalevalaoperan bort? Det handlar inte om att ingen skulle ha känt till den. Precis som österrikiska, sedermera hitadopterade musikvetaren Elke Albrecht konstaterar i den digra programboken, skickade Müller-Berghaus det tryckta partituret till ett tiotal operahus utan att någon nappade. De mest långtgående planerna hade man för en uppsättning i Hamburg 1892, men en koleraepidemi gjorde att planerna gick i stöpet.
En trolig orsak är att operan – trots att det tyska språket och den mytologiska tematiken borde ha rimmat med Zeitgeist – inte platsade någon annanstans än i Finland. Tydligen krävdes det en kombination av ett operagalet (och självupptaget?) folk och en outtröttlig österrikisk musikforskare för att få till stånd den urpremiär som man begick i tisdags. Med facit på hand kan man säga att Müller-Berghaus gjorde klokt i att lämna partituret i Finland, när han själv drog vidare mot kontinenten under 1800-talets sista år.

Alltför snällt

Personligen är jag benägen att söka orsakerna till den magra historiska framgången också i handlingen. För trots att Kalevala borde erbjuda hur många läskiga historier som helst är den här versionen snäll, alltför snäll.
Tänk vilken besvikelse! I stället för blod, sex och död på scenen, får man bara lite skrap på ytan. Den stora striden, när alla från Kalevala förenas för att bekämpa de från Pohjola, utverkas hastigt. Kalewainen-operans verkliga akilleshäl är ändå det lyckliga slutet, när folket tack vare Väinämöinens magiska sånger vinner till sig Sampo, segrar över Pohjola och återvänder hem tillsammans med bruden och lyckan. Varför detta lyckliga slut?
Müller-Berghaus och librettisten Fritz Wilhelm Otto (inte Franz) Spengler var tydligen inga kvinnohatare. Och just därför är det svårt att gå hem lika uppskärrad och illa berörd som efter en Ragnarök eller Tosca när ingen kvinna här kastat sig utför något stup eller in i någon eld. Kontrasten är slående mot de flesta andra operor eller varför inte Sibelius Kullervos omisskännliga blodsmak.
Visst påverkar också regin. Ibland får jag känslan av att musiken talar starkt till mig, medan Tiina Puumalainens (Phantom of the Opera) regi gör det bara ljummet. Också i den största eldstormen verkar rollinnehavarna främst upptagna av att flytta sina klossar och moduler på scenen, från en formation till en annan. Var är passionen? Det här är säkerligen en hönan-och-ägget-fråga, men klart är att intensiteten kunde vara högre.

Allt ljus på solisterna

De wagnerska influenserna i musiken har ända sedan det första pressmeddelandet för ett år sedan understrukits nästan maneriskt, och om Die Kalewainen för tankarna till Wagner, är det främst till hans tidiga operor: tänk Holländaren eller på sin höjd Siegfried, men inte längre. Minst lika relevanta är influenserna av Beethoven eller Meyerbeer. Eller varför inte likheten med Dvoraks symfoni Från den nya världen, som skymtas i slutet av andra akten.
Rigorös och auktoritär. Johanna Rusanen-Kartano är en laddad krutdunk som den elaka frun Louchi.
I ärlighetens namn är det tidvis kanske ändå till och med ovidkommande vad sångarna egentligen orerar om. Den här operan riktar nämligen allt ljus på sångarna genom sina många stora arior från första början, arior med vilka rollinnehavarna får presentera sina röster och glänsa:
Tommi Hakala (Ilmarinen) och Johanna Rusanen-Kartano (Louchi) presterar precis på den nivå som man förväntar sig av dylika erfarna sångare i stora roller. Anna Danik däremot verkar har hittat en helt ny växel sedan hon konverterat till mezzo och hon gör en bländande vacker insats som Luonnotar. Precis lika bedårande är Kaisa Ranta som den sköna Ismo (låt inte namnet vilseleda er). Basen Petri Lindroos är en sällsynt gäst på den inhemska operaestraden, rollen som Wäinämöinen tolkar han med auktoritet, och Christian Juslin sjunger genomgående vackert rollen som Achti. Petter Andersson är en charmant liten trollkarl.
Leif Segerstam är bästa tänkbara man för att dirigera operan och Åbofilharmonikerna spelar helt i nivå med exempelvis Nationaloperans orkester. Kören har tyvärr ett par svaga stunder, men rollen är å andra sidan rätt liten. Ljudåtergivningen är som bekant förstklassig i Logomo, även om intrycket aldrig kommer att vara detsamma som i en akustisk konsertsal.
Friare. Christian Juslin (Achti) i färd med att fria till Ismo (Kaisa Ranta) uppe på piedestalen.
Rättelse 2 mars klockan 13.23: Likheten med temat ur Dvoraks Från den nya världen skall inte beaktas som ett citat, eftersom Dvoraks symfoni uppkom tre år efter Kalewainen-operan.

ANDRA LÄSER