Vad presidentvalet inte var

Sauli Niinistös jordskredsseger har tillskrivits väljarnas rena känsla för vad presidentval egentligen handlar om.

Kan så vara.

Men. En ungefär lika stor majoritet – drygt 60 procent – av samma folk ville för några veckor sedan låta presidenten styra regeringsbildningen, upplösa riksdagen, komma med laginitiativ (!) och utnämna ledande tjänstemän etcetera. Hela 70 procent ville att presidenten får mera makt i EU-frågor.

Det är något som inte stämmer här.

EVA-enkäten kan förstås avfärdas med att man ställde fel fråga.

Får man frågan "Stöder du en reducerad parlamentarism?" tar man sig förhoppningsvis en funderare. Makten är ett nollsummespel. Ger man mer makt till presidenten får den parlamentariska nivån nöja sig med mindre.

Tänk inte Juha Sipilä nu.

Tänk inte heller Sauli Niinistö.

Tänk att det är statsministern och riksdagen som är förloraren om presidenten tilldelas mera makt.

Dröj en stund vid tanken – faktum – att presidenten inte kan kontrolleras politiskt. Det går inte att avsätta presidenten på politisk väg.

Den luckan finns ständigt under statsministern.

Du och jag är en del av såväl fyraårsfolket som sexårsfolket.

Mer än sex av tio finländare tyckte att Niinistö hade de största presidentiella kvaliteterna. Bra så. Vi gillar det enkla i personvalet.

På tröskeln till presidentvalet kanske många som svarade på EVA-enkäten såg Niinistö för sin inre blick och så kopplade hjärnan fel. Men nästa gång väljer vi en annan president.

Presidenter kommer och går, ämbetet består.

Det vore ett gigantiskt felslut att tro att vi löser våra problem genom att föra över makt från statsminister och regering till president.

Om jag minns rätt var det bara Laura Huhtasaari som ville se EVA-enkäten realiserad i en förändring av författningen.

Logiskt nog, en stark president svarar mot det nostalgiska tillbakablickande som var hennes valplattform.

Till och Paavo Väyrynen motstod frestelsen.

Men gör den omvalde presidenten det?

Niinistös tal vid riksmötets öppnande överraskade på två klassiska punkter: vad han tog upp och vad han inte tog upp.

Han nästan gled förbi den allt överskuggande europeiska frågan: Hur ska vi hantera migrationens alla dimensioner? Hur agera så att vi kan fortsätta att se oss som en del av den civiliserade världen?

Jag väntade mig ett landsfaderligt anslag eftersom frågan de facto styr villkoren för europeisk politik så långt vi kan se framåt.

Ett resonemang på den punkten hade svarat mot de två roller vi tillskriver presidenten. Den är en del av utrikespolitiken – om än inte enbart – och den inbjuder till opinionsbildning i värderingsfrågor.

Den tystnaden ekade i den nyrenoverade granitborgen i tisdags.

Däremot ställde presidenten i utsikt en eventuell aktivering i klart inrikespolitiska frågor.

De goda erfarenheterna av säkerhetspolitiska diskussioner med riksdagspartiernas ordförande har sporrat honom att blicka vidare.

Hans poäng var i och för sig riktig: Det finns frågor som sträcker sig över många valperioder. Säkerhetspolitiken är en av dem.

Men det gäller i hög grad också inrikespolitikens tunga reformfrågor. Sedan vi 1992 avskaffade kravet på kvalificerade majoriteter (2/3) har regeringen förlorat ett incentiv att trygga lagförslag genom ta med åtminstone delar av oppositionen.

Det har reducerat vår kollektiva förmåga att kompromissa.

Det är ett problem i sig. Men är en aktivare president en del av lösningen?

Niinistö nämnde klimatförändringen, samhällsstrukturer i ständig förändring och EU-politikens inriktning.

Rena inrikespolitiken. Samhällsstrukturer täcker som term det mesta av vad riksdag och regering ska brottas med enligt författningen.

Presidenten var ödmjuk nog att begränsa sin insats till att "som tyst och artig värd skapa förutsättningar för diskussionen".

Jag har glädjande nog stött på många spontana medborgarkommentarer som ser risken i detta.

Medborgare som i första hand har sett sig som fyraårsväljare.

Ponera att republikens president tog för vana att sammanföra riksdagens politiska ledare till sessioner kring "samhällsstrukturer".

Blotta valet av ämnesområde kan vara ett ställningstagande – liksom när nyvalda presidenten Martti Ahtisaari tillsatte Pekkanen-gruppen inför riksdagsvalet 1995.

Det var ett klart inrikes- och partipolitiskt drag. Men: Den tidigare författningen gav presidenten den moraliska rätten att agera också inrikespolitiskt. Sedan 2000 har vi lyckligtvis ett annat läge.

Men det finns en kvardröjande längtan efter en stark president. En "Vår Gud är oss en väldig borg"-nostalgi med presidenten på järnvägsstationen i Helsingfors inför ödesmättade förhandlingar med Sovjetunionen.

Den författningen tjänade oss länge, och för det mesta väl.

Gällande författning har skapat klarhet i maktens strukturer. Den har tryggat en politisk tågordning som gör riksdagen och dess partier till odelat ansvariga huvudaktörer i inrikespolitiken.

Presidenten kan sparra genom att agera ett slags moralväktare i ordets vida mening – vårda politikens retorik via egna exempel. Påminna oss om kompromissandet som önskvärd röd tråd i dagspolitiken.

Men givet hans nästan 63 procent i valet och den ytliga tanken att det skulle ge honom ett större mandat än tidigare, och givet väljarsvajet i EVA-enkäten, är det nödvändigt med litet Sven Dufva-anda.

Det finns en fungerande rågång mellan det inrikespolitiska ansvaret och det utrikespolitiska.

Kanske övertolkar man – och jag – Niinistös budskap. Men det är för sent att ställa sig på bron om man rullat tillbaka den sunda maktdelning som gett oss epitetet normalparlamentarisk stat.

Presidenten får gärna vara en skomakarsjäl och bli vid sin läst.

Det är inte här skon klämmer i finländsk politik.