Kolumn: Whataboutism

Förra veckan publicerade Yle en nyhet om att man i höst inleder en nationell kampanj som uppmanar alla att spara energi i sina hem. På Facebook hade nyheten efter tre dagar fått över 1200 kommentarer och det är intressant läsning. Många kommentarer är i stil med ”Så länge kontorsbyggnaden i närheten är belyst hela natten, tänker jag inte duscha kortare eller sänka värmen i mitt hus” eller ”Vi börjar i stället med att Finland slutar dela ut skattepengar till utlandet”. De arga kommentarerna beskyller också varandra för att rösta på fel parti och kommuner och staten i allmänhet för dålig politik och att inte ta sitt ansvar utan att skyffla det på individer. På sociala medier är det svårt att veta vad som är medvetet nättrollande och vad som är enskilda individers genuina åsikter.
Kommentarer av detta slag är vad man kan kalla ”whataboutism” eller också ibland ”Men du då-teknik”. Det är ett sätt att argumentera där man avfärdar ett argument med att jämföra det med något som någon annan har gjort, och får den andra att framstå som en hycklare. Man hör det i diskussioner om till exempel kvinnodagen – ”män diskrimineras också, varför har vi inte en mansdag?” Samma teknik kan barn använda när de blir tillsagda att städa sitt rum ”Har du sett syrrans rum, hon är mycket stökigare än jag!” eller osunt grälande par ”Du kan inte beskylla mig för att ha varit ute och festa alltför länge igår kväll, du själv ljög ju förra veckan”.

Begreppet whataboutism myntades
redan på 1970-talet om försvarare av IRA och tekniken användes flitigt under kalla kriget. Trump är en mästare på det och har tagit som sin standardtaktik att säga att någon annan är ännu värre, när hans handlingar har kritiserats.
Putin använder det ofta i sin argumentation. Det är en favorit bland nättroll som vill skifta fokus och skapa polarisering.
Logiskt sett är whataboutism ett tankefel eftersom, trots att motargumentet kan vara sant, utmanar det inte det som är i fokus (att spara energi i hemmet, kvinnorättigheter, det stökiga barnet, den festande partnern). Det är besläktat med ad hominem-tankefelet, där en person svarar på en anklagelse genom att angripa den som anklagar. I bästa fall visar det att båda parter har gjort något fel, men argumentet går inte vidare.
Inom filosofin ska argument i en debatt syfta till att finna sanningen. Men i många andra sammanhang ser man inte argument och debatter så. Man ser dem snarare som strider som ska vinnas. Målet är att få motståndaren att ge efter så mycket som möjligt utan att själv vara tvungen att ge efter. Whataboutism bygger på principen att anfall är den bästa formen av försvar och det kan vara en effektiv strategi om man inte har för avsikt att hitta något gemensamt.

Whataboutism är problematiskt
eftersom det skapar rundgång i diskussionen och hindrar framsteg, det gäller såväl inom politiken, på sociala medier som hemma. För att vara alert på det i sin egen kommunikation, är det bra att fråga sig om de egna argumenten verkligen har med sakfrågan att göra, eller om de byter ämne eller kanske är personangrepp. Om man märker att den andra har snavat in på whataboutism, kan man vänligt säga ”Jag hör vad du säger, men det handlar inte om det som jag just tog upp, ska vi fortsätta tala om det vi började med?”
Whataboutism är problematiskt eftersom det skapar rundgång i diskussionen och hindrar framsteg, det gäller såväl inom politiken, på sociala medier som hemma.
När det gäller diskussionen om att spara energi i privathushåll: Det är en sak att sänka värmen i hemmet, ladda apparater bara så länge det behövs och stänga av duschen när man schamponerar håret – och en annan sak att diskutera orsaker till energikrisen eller offentliga byggnaders elkonsumtion.

ANDRA LÄSER