Svenskfinland och motståndet mot fascismen

Kriget i Ukraina har fört mångas tankar tillbaka till fascismen och stalinismen i 1930-talets Europa. Igen har vi en sårad och förödmjukad stormakt vars befolkning släppt fram en diktator som utlovar nationens återfödelse och återupprättelse. Igen blir ett fredligt mindre grannland offer för en brutal och hänsynslös expansionspolitik, medan propaganda och fångläger blir inrikespolitikens främsta medel.

På 1930-talet kom faran mot demokratin från två håll. Vissa oroade sig mer för bolsjevismen, andra för fascismen, beroende på ens egen politiska övertygelse. Som liberala debattörer påpekade var det inte så stor skillnad mellan dem om man såg till deras användning av våld som politiskt kampmedel och deras förakt för lag och rättsstatlighet. Men i sin populistiska ultranationalism kombinerad med statskontrollerad rövarkapitalism liknar dagens putinism mera den mellankrigstida fascismen än kommunismen.

Hur reagerade svenskspråkiga i Finland mot fascismen förra gången den seglade upp att hota freden inom och mellan de europeiska staterna på 1920- och 30-talen? Det fanns förstås många som sympatiserade med fascismen, men också ett påfallande brett antifascistiskt engagemang inom såväl borgerligheten som arbetarrörelsen och kulturfältet i det svenska Finland. Vi vill peka på några teman i den dåtida antifascismen i olika finlandssvenska miljöer – utan att för den skull överdriva parallellerna mellan då och nu.