Det sägs att konst är till för alla, men vad innebär begreppet inklusivitet i praktiken? Konstvärlden har under det senaste årtiondet åtagit sig uppgiften att tackla frågan på ett konkret plan: information om tillgänglighet för rullstolsbundna kan generellt hittas på museers och galleriers hemsidor, medan besökarvänliga sittplatser blir ett allt vanligare inslag i större utställningar. För ett drygt år sedan mottog Amos Rex ett certifikat av finska Autismisäätiö för sina utförliga autismvänliga anvisningar, och när Ateneum den 14 april åter öppnar sina dörrar efter en årslång renovering utlovas ett "mer inbjudande" museum i vilket besökarna "gärna vill vistas".
Ibland kan denna modernisering och framför allt den nyfunna finkänsligheten ses performativ, men om storskaliga och svårinstallerade konstverk utan prut kan fås in i konstlokaler bör besökare av alla slag även rimligtvis kunna göra det. Även människors bakgrund och tillhörighet har börjat tas i beaktande: Ateneums nya samlingsutställning En tidsfråga anges reflektera över hur maktfördelning och ideologi format Finlands Nationalgalleris konstförvärningar. Syskonmuseet Kiasma har å sin sida anlitat frilanskuratorn Max Hannus för att skapa den mindre helheten Dreamy, som presenterar queera verk ur samlingarna och som sammanfaller med ett retrospektiv över Touko "Tom of Finland" Laaksonen (28.4–29.10 respektive 26.11.).
