Lagstiftningen ska främja jämlikhet inför lagen

17.10.2021 09:15
Riktade trakasserier har fått mycket uppmärksamhet i lagberedningen efter att myndighetspersoner och journalister har blivit offer för sådana handlingar. Två konkreta lagstiftningsprojekt har förberetts i syfte att motverka riktade trakasserier och flera är planerade. Vi anser att riktade trakasserier är ett fenomen som måste tas på allvar och det är viktigt att politiker, myndighetspersoner och journalister skyddas. Samtidigt väcker dessa yrkesgruppers lagstiftade särställning allvarliga frågor om jämlikhet inför lagen: vilka grupper erhåller särskilt skydd och vilka gör inte det?
Den första lagändringen för att motverka riktade trakasserier är redan godkänd i riksdagen. Den innebär att olaga hot ska vara under allmänt åtal när hotet riktas mot en person på grund av dennas arbetsuppgifter eller förtroendeställning. Allvarliga hot om grova brott som riktas mot människor som inte innehar en sådan yrkesposition kräver däremot oftast en anmälan från offrets sida för att polisen ska utföra en förundersökning och åklagaren ska väcka åtal.
Den andra reformen som just nu behandlas i riksdagen gäller hatbrott. Det finns inget brott i strafflagen som rubriceras som sådant, utan hatbrott betyder att gärningsmannens motiv tillräknas som en försvårande faktor i straffmätningen. Att ett brott motiveras av rasism eller homofobi är sådana faktorer. Nu föreslår regeringen att införa kön som hatbrottsmotiv i lagen. Detta ska tillämpas när journalister eller andra som uppträder i offentligheten blir föremål för riktade trakasserier eller andra allvarliga hot på grund av sitt kön.
Allt detta är väl och välment. Det är ytterst allvarligt om människor blir hotade eller trakasserade på grund av sina jobb, förtroendeuppdrag eller för att de deltar i den offentliga debatten. Det är även viktigt att skydda särskilt utsatta grupper inom dessa yrkesgrupper, såsom kvinnliga debattörer och journalister. Men det finns också många andra sårbara grupper som är föremål för allvarliga hot som däremot inte ges någon lagstiftad särställning. Till exempel offer för så kallat hedersvåld kan vara utsatta för olika former av hot, förolämpningar, kontroll och mobbning innan fysiskt våld kommer in i bilden. Våld i nära relationer kan vara en kontinuerlig blandning av hot, kontroll och fysiskt våld. Även dessa typer av hot och trakasserier sker i dag ofta virtuellt. Offren är ofta rädda för den som hotar och vågar inte göra anmälan.
Skillnaden mellan de som får särskilt skydd enligt aktuella reformer och offer för våld i nära relationer är att de förstnämnda har politiskt inflytande. De är grupper som har makt i samhället eller kan mobilisera sig för att begära bättre lagstiftning. Personer som är utsatta för våld i nära relationer, ofta kvinnor och barn, har däremot inte likadana möjligheter att göra sina röster hörda. I tillägg till de reformer som nu genomförs, borde lagstiftningen identifiera dessa personers sårbarhet. Könsbaserat våld i nära relationer bör dessutom enligt Finlands folkrättsliga förpliktelser betraktas som en försvårande faktor. Detta borde även reflekteras i lagstiftningen, som ska främja jämlikhet, inte försätta vissa grupper i ett mera utsatt läge jämfört med andra.

Johanna Niemi,

professor i processrätt, Åbo universitet,

Daniela Alaattinoğlu,

postdoktoral forskare, Islands universitet

ANDRA LÄSER