Den koboltblå himlen över Kjell Westö

– En av de stora utmaningarna när man blir äldre är att inte bli bepansrad, säger Kjell Westö i en intervju om komplicerat sex, 1980-talets moraliska konkurs och alltings förgänglighet.

Fredrik Sonck
05.08.2017 09:37 UPPDATERAD 06.08.2017 09:03
Vi träffas på Drumsö, vid havet, inte långt från den plats där Kjell Westö inleder sin nya roman Den svavelgula himlen. På bokens första sidor har hösten gått in i sitt tröstlösa skede med ständiga regn, gula löv som smetar mot gatorna och en beväpnad man som smyger omkring bland buskarna utanför den namnlösa jagberättarens lägenhet.
Vid vårt möte gassar solen från en koboltblå himmel och Westö får anstränga ögonen för att inte kisa på bilderna som fotografen knäpper.
Också över den 56-åriga författarens karriär har solen skinit, och nu står den kanske i zenit: Westö är mångfaldigt prisbelönt, översatt till tiotals språk, pryder omslag på förlagens höstkataloger, och lär bli det stora affischnamnet på Helsingfors bokmässa, såväl på svenska som på finska. Själv återkommer han flera gånger till hur privilegierad han är som "fått allmänhetens öra".
I Kjell Westös liv, däremot, har solen passerat zenit.
– Det går inte att lura sig själv. Man har mer bakom sig än framför sig, säger han och tillägger att insikten om förgängligheten – dödligheten – präglat den nya romanen.
För ett par år sedan tog han farväl av sin mamma, medan infarkter och cancer blivit en påtaglig realitet bland generationskamraterna.
– Mina romaner har aldrig varit ensaksromaner. Jag har alltid många teman, och jag har alltid skrivit om kärlek, vänskap och svek och hat – de riktigt universella mänskliga känslorna, och villkoren för dem. Och den tematiken får inte mindre tyngd när man blir äldre, utan mer.

Långa bågar

Det som också fått stor tyngd i Den svavelgula himlen är sex.
– Jag har inte duckat för erotik tidigare heller, men som tema har det ändå legat lite i marginalen. Nu har jag velat gå på djupet med erotiken, begäret och kärleken och de konflikter som dessa orsakar.

Det är erkänt svårt att skriva om sex, eller hur?

– Vad heter den där utmärkelsen nu igen? Bad Sex in Fiction Award? Ja, sex och erotik hör till det allra svåraste att skriva om. Kulturdebatten är lite olika i Finland än i Sverige, men tänker man till exempel på kulturklimatet i den fina staden Stockholm så tar man nog en ganska stor risk om man som rejält medelålders heteroman börjar skriva om begär och kärlek. Men det är en risk som måste tas, anser jag. Riikka Pulkkinen sa det fint på en matiné en gång, att författaren måste våga gå till de ställen där det finns skam och rädslor.
Den svavelgula himlen är ett panorama över ett flertal olika människoöden och generationer, tidsmässigt sträcker den sig från sommaren 1969 fram till maj 2016. Central är jagberättarens ambivalenta relation till syskonen Alex och Stella Rabell. Deras överklasstatus sätter sin prägel på både det erotiska förhållandet till systern och det halvt fientliga kamratskapet med brodern.
– Så länge det funnits pengar har det funnits enorma spänningar mellan sex och klass. De uppstår då olika sociala tillhörigheter och ofiltrerat, rått begär konfronteras med varandra.
– Litteratur ska handla om sådant som bränner, både på ett privat och intimt plan, och på ett samhälleligt och politiskt. Sloganer som ”allt är politik” eller ”sex är politik” blir lätt klichéer, men mina romaner ser ut som de gör för att jag har en världsbild där trådarna av påverkan löper kors och tvärs och är sammantvinnade på sätt som vi inte alltid förstår. Vi vill så gärna tro att vi är helgjutna som individer, men de flesta människor har söndrighet i sig och den söndrigheten påverkar allt vi gör.

Förgänglighet

Tidens gång, minnets bedräglighet, tillvarons obeständighet – också det är komponenter som präglat författarskapet. I Den svavelgula himlen betraktar författaren/berättarjaget för första gången den generation som föddes under 80- och 90-talen. Jag berättar att jag funderat på att inleda min intervju med en medvetet offensiv fråga: har Kjell Westö blivit gubbe?
– Ja, det hade varit offensivt. Men så där säger du bara för att du är så ung. Det är inte att vara gubbe att man börjar tänka på livets ändlighet då man börjar närma sig 60.
Visst – förgänglighetstemat är utmärkande också för flera av Westös tidigare böcker. Nostalgi är det ord en och annan kritiker använt.
– Jag vill påstå att den här boken och min förra roman Hägring 38 är mina minst nostalgiska böcker, att jag var mer nostalgisk då jag var ung. Den förgänglighetskänsla som jag är på väg att få nu har ganska lite att göra med den – det erkänner jag – ganska sentimentala känsla av hur snabbt livet går som jag hade då jag var en tjugo år yngre författare.
Idéhistorikern och essäisten Karin Johannisson har visserligen skrivit om nostalgi som en känsla vars status kunde vara högre, men Westö sticker inte under stol med att han ogillar etiketten.
– Då den kopplats till mina böcker har den ofta använts som ett tillhygge. Konnotationen är att det är en mänsklig svaghet som talar: att den här konstnären kanske inte heller skulle stå rycken som människa i en stor etisk konflikt. Och det är därför jag reagerar negativt, för att jag anser att min etik har prövats. Jag har skrivit om brännande och svåra ämnen länge och haft en synlig offentlig roll och stått för allt jag skrivit och sagt med eget namn och egen nuna.

Drakarna

Många läsare kommer att se paralleller mellan Den svavelgula himlen och Westös drygt 20 år gamla genombrottsroman Drakarna över Helsingfors. Dels handlar det om själva tiden, perspektivet på 80-talet, dels om helt konkreta referenser. Bland annat har jagberättaren i den nya boken gett ut succéromanen "Drömmaren vid Smedsplan" som påminner mycket om Drakarna över Helsingfors.
Westö är ändå noga med att påminna om att han inte skriver självbiografiskt, och att han inte är jagberättaren i Den svavelgula himlen.
– Det är en metafiktiv lek. Berättaren säger att han inte vågade skriva om verkligheten i Drömmaren vid Smedsplan, och att han nu berättar den sanna historien. Men i den värld där du och jag sitter och pratar är och förblir Drakarna över Helsingfors den mest självbiografiska roman jag skrivit – även om den inte är så självbiografisk som folk tror.

Den svavelgula himlen omfattar en tidsperiod på nästan femtio år, men ändå är 80-talet centralt, med den avklingade vänsterrörelsen, globaliseringen av ekonomin, yuppietiden. Varför?

– 80-talet är viktigt i egenskap av moralisk konkurs. Det är där jag upplever att västvärlden förlorar sin sista chans att vända saker rätt. På något sätt fanns latenta möjligheter till en annan utveckling kvar i väst under kalla kriget, och det hade att göra med de rörelser som fanns då: hippie- och beatrörelserna och den vänstervåg som dessvärre urartade.

Detta återspeglas också i romanen. Och du har en tendens att upprätta persongallerier med tre olika människotyper: de väldigt sakliga, eller cyniska, materialisterna som tar för sig av världen. Idealisterna, drömmarna, som har svårt att komma rätt i livet. Och så en gestalt däremellan, någon som pendlar mellan båda världarna.

– Den beskrivningen kan jag inte motsäga. Den här pendlargestalten finns i alla mina romaner. Ibland stupar hen och lider moralisk konkurs, ibland klarar hen av att navigera någorlunda.
Hos Westö är pendlargestalten ändå i regel en vit heterosexuell medelklassman, så också denna gång.
– Jag tror mig kunna gå bäst på djupet om jag går ganska nära en värld som jag kan. Det är en hederlighetsfråga, och jag upplever nog representationsproblematiken in på bara skinnet.

Jag är också en vit heterosexuell man med privilegier, något yngre. Det är den konflikt man känner, eller hur, att man kanske borde göra något ännu värdefullare av sitt liv och sina privilegier?

– Ponera att du är en politiker eller en författare, som skriver om att vi borde börja leva annorlunda, att det verkligen är sent på jorden, och ponera att det du säger får genomslag så du får börja resa runt världen för att prata om allt det som borde göras. Men hur gör du det? Jo, du flyger, säger Westö och drar parallellen till Al Gore som efter sin hyllade klimatdokumentär En obekväm sanning reste världen runt i ett privat jetplan.
– Ingen av oss är fri från den här paradoxen och det enda sättet att övervinna den är en ganska radikal isolering till ett helt annat livssätt. Men jag har aldrig ens övervägt det – jag är och förblir den där pendlaren. Och jag blir tvungen att erkänna det: jag har inte haft lätt för att motstå världens frestelser.

Men de är intressanta att gestalta litterärt?

– Ja, det är en av vår tids stora konflikter. Det fanns i min generation och i generationen före mig de som var beredda att betala ett personligt pris, till exempel i hippierörelsen eller miljörörelserna. Men i din generation finns det nog ett ännu större allvar. Till och med jag med min begränsade kunskap om generationerna som föddes på 80- och 90-talen känner många som gjort radikala val av olika slag: ekologiska och pacifistiska.
– Men den oro och ångest som finns i dag tar sig så mångahanda uttryck. En av vår tids stora tragedier och obesvarade frågor är vad det är som drar unga människor, framför allt unga män, till våldsrörelser som ISIS eller högerextremismen.

Är de drömmare de också?

– Det är möjligt att det är så, men i så fall har deras drömmar förvridits svårt. Men sen handlar det också om samhället: är det inkluderande eller exkluderande? Har vi frångått den dröm om jämlikhet och chanser för alla som vi en gång hade? Det finns siffror i vår samtid som är så hisnande. Redan för många år sedan läste jag att på 1960-talet hade en direktör vid en fabrik i USA i snitt tio gånger högre lön än en arbetare. Men i dag är direktörens lön mer än 400 gånger högre. Och talar vi om ägande så sitter världens typ femtio rikaste individer på hälften av den samlade förmögenheten. Det är fullständigt groteskt. Och man frågar sig: vad i helvete är det som fått oss att bygga en sådan värld?

Du försöker också gestalta några av arkitekterna till den här världen. Alex i Den svavelgula himlen, bröderna Ceder i Drakarna ...

– Det var någon som sade att det inte finns något utomvärldsligt i världen. Allt går att förstå. Det är inte samma sak som att ha förståelse för det fruktansvärda, men på ett intellektuellt, och också på ett psykologiskt, plan går det att begrunda vad som lett någon till desperata terrordåd och någon annan till att bygga sig en allt större förmögenhet utan hänsyn till några andra värden över huvud taget.
– Och det är viktigt att se att det bakom varje gärning finns en människa som någon gång varit ett barn, som utsatts för saker och ofta haft något ont att övervinna. En av de stora utmaningarna när man blir äldre är att inte bli bepansrad så där som Den svavelgula himlens Alex blir. Det krävs mycket vilja och mod för att hålla sig levande och öppen, när vi alla rent instinktivt försöker överleva, både fysiskt och mentalt.

Osäkerhet

Vi lämnar kaféet där vi suttit och på vägen mot bilen talar vi om hur samhället i vissa avseenden ändå blivit mindre strängt. I solgasset framstår möjligheten att sitta i en park och njuta av en öl som ett litet, konkret vittnesbörd om något annat, mer avslappnat.
– Jag vill tro att varken nyfascister eller jihadister kan kväva de tillåtande och inkluderande drag som faktiskt finns i samhället.

Om vi återknyter till åttiotalets konkurs. Ser du någon väg ut ur den? Börjar vägen på gräsmattorna?

– Jag sa att det är en tragedi med alla unga män som dras till våld och terror. Men det vore förmätet av mig att kommentera dagens unga vuxna generation på ett bredare plan. De skriver sina egna berättelser. Men min bild av den generationen är ganska ljus, där finns både livsglädje och allvar. Samtidigt som det också finns väldigt mycket ångest. Det ska så mycket till för att hantera de jättestora problem som vi står inför, allt från flyktingkris till klimatförändring. Och fredliga förändringar går ofta långsamt, de visar människans tålmodiga, ödmjuka sida. När förändringarna är snabba blir de nästan alltid våldsamma, och har ett osäkert utfall.
Vi är framme vid bilen och jag får skjuts in till stan. Kjell Westö berättar att han som ung var en stor beundrare av Olof Palme och att han för en tid sedan såg ett foto där Palme en sen valnatt 1973 kommer hem till sin radhuslägenhet i Vällingby med ett kamerateam i hasorna. Han har just vunnit en knapp valseger och vänder sig till kameramannen och ber honom stänga av för nu ska Sverige statsminister plocka fram nyckeln han gömt (!) någonstans utanför huset. En annan tid, minst sagt.
– Jag berättar den här anekdoten för att det är svårt att undgå att bli nostalgisk. Däremot är det ett svårt felslut, vanligt bland finländska ledarskribenter, att när det händer något, en skolskjutning till exempel, skriva om hur vi förlorat vårt trygga rede, vår "lintukoto". Samma inställning har vi också till olika epoker: vi tänker att 1960-talet var årtiondet då det var fest och glam och swinging London. Men titta nu vilka konflikter det fanns: kolonialismens avskaffande i Afrika och annorstädes och alla befrielsekrig som följde, Vietnam, förtrycket av de svarta och medborgarrättskampen i USA, vänstern som småningom radikaliserades och där den absoluta ytterkanten valde terrorismen i flera europeiska länder. Det är ett lika konfliktfyllt årtionde som alla andra. Det är därför nostalgin är farlig – för att den gör det så lätt att säga att var allt så enkelt och fint. Men så har det aldrig varit för mänskligheten.

Kjell Westö

Född: 1961 i Helsingfors.
Gör: Är författare.
Aktuell med: Romanen Den svavelgula himlen, som utkommer på Schildts & Söderströms i Finland och på Bonniers i Sverige. På finska ges boken ut av Otava med titeln Rikinkeltainen taivas i översättning av Laura Beck.

ANDRA LÄSER