BARNTEATER
Fem mål mat – vad jag åt och vem jag åt det av
Text: Christoffer Mellgren. Regi: Janne Pellinen. Scenografi och kostym: Annina Nevantaus. Musik, ljus och ljud: Jukka Hannukainen.
På scenen: Meri Anna Hulkkonen, Stella Laine, Walter Ruokolahti, Frank Skog och Kristian Thulesius.
Premiär på Unga Teatern 17.9.
När Meri Anna Hulkkonen för drygt ett år sedan utnämndes till Unga Teaterns nya konstnärliga ledare var hennes ambitioner inte anspråkslösa. Unga Teatern ska vara barn- och ungdomsteaterns flaggskepp, slog hon fast.
Efter att ha sett höstens första föreställning Fem mål mat – vad jag åt och vem jag åt det med på hemmascenen Lillklobb står det klart att det inte var några tomma ord. Föreställningen är bland det mest högklassiga jag sett under säsongen.
Mat som övergångsrit
Mat är inte bara mat, slår ensemblen, klädd i Annina Nevantaus pastelluniformer, genast fast. Christoffer Mellgrens nyskrivna lågstadiepjäs lyfter på ett roligt, poetiskt och filosoferande sätt fram de kulturella och sociala aspekterna av det vi sätter i oss. I skolpojken Algots (Walter Ruokolahti) lilla kök äter man till exempel nästan bara smörgås. Mamma jobbar sena kvällar med att servera förmögna människor middag och hinner inte ens bre mackor på morgonen, det får lille Algot göra själv.
Mat är i högsta grad en socioekonomisk fråga, liksom den kan vara en övergångsrit, en del av socialisationsprocessen. Att "lära sig" äta slemmig sill och tolerera vuxensmaker som romrussinglass är att bli en del av (vuxen)samhället. Och minnen av mat kan i lika hög grad vara minnen av människor. Minnet av en ambrosiakaka kan vara minnet av farföräldrarna, av barndomen som en förunderlig och på samma gång enkel och trygg plats, som när Frank Skog förvandlas till en liten pojke som somnat under middagsbordet till de vuxnas hemtrevliga sorl med magen full av sockerkaka och syltade apelsinskal. Meri Anna Hulkkonens flicka som tvingas sitta kvar i skolmatsalen tills potatisen är uppäten blir i sin tur ett exempel på mat som trauma – och på hur vår barnuppfostran har förändrats.
Bättre än vuxenteater
Skådespelarna gör ett oerhört fint textarbete som också kräver fysisk precision. Ibland blir de bokstavligen texten som när Algots kök ska gestaltas möbel för möbel och matsmältningens mysterier ska illustreras (Stella Laine rullar in som en sushi och Kristian Thulesius imponerar som kåldolme!).
En nyckel är regissören Janne Pellinens finfina hantverk. Han får till en smidig, sömlös och samtidigt helenergisk föreställning, visuellt noggrant komponerad i Annina Nevantaus stilrena scenrum. Här finns en ständig framåtrörelse och en förmåga att gång på gång överraska.
Christoffer Mellgrens text är klurig, engagerande och faktiskt väldigt vacker. Med föreställningen höjer Unga Teatern tveklöst ribban för finländsk barnteater och slår samtidigt de flesta vuxenföreställningar med bravur.
Det som texten berör men inte fördjupar sig i är att matkultur inte ens i lilla Finland är något homogent – barnen i publiken kan ha olika kulturella bakgrunder och äta väsenskilda måltider hemma.
Att de flesta av pjäsens exempel kommer från det nordiska köket skulle kunna ha en exkluderande effekt. Här är det ändå tydligt att Mellgrens eget åttiotal tjänar som hans skafferi. Sill, romrussin och ambrosiakaka äts såklart fortfarande, men är inte lika självklara inslag på matborden i dag. På så sätt är lösningen lyckad. Maten är så tydligt förankrad i en förgången tid utan mobiltelefoner att alla barn i publiken lär uppleva en viss distans till den. Samtidigt är det lätt att relatera till situationerna som omger maten och känslorna den väcker. Äckel, lycka och sorg, och allt däremellan.
Artikeln uppdaterad 18.09.2021 kl. 17.03 med en mening om skådespelaren Stella Laine.
ANDRA LÄSER




