Heidi Avellan: Dagens unga vet inte vilket terrorvälde Putin lyfter som sitt ideal

Vad menar du med att Moskva bestämde? Men vad var Sovjetunionen? Tolvåringen bredvid mig i bilen är intresserad av världen och samtiden, han känner till både Ryssland, Belarus och Ukraina. Men att de en gång var samma land? Estland, Lettland och Litauen också? Mitt resesällskap protesterar: De är ju Baltikum, sa du inte att det där Sovjet var Ryssland?
Som sagt, han vet mycket och är vetgirig på mer, men ändå bara tolv år. Tanken på att detta en gång var ett enda land och att dessutom Moldavien , Armenien, Azerbajdzjan, Georgien, Kirgizistan, Kazakstan, Uzbekistan, Turkmenistan och Tadzjikistan – länder som han främst känner från Eurovision Song Contest – hörde dit blir obegripligt. Helt över gränsen går jag då jag fyller på med Warszawapakten och påstår att Moskva bestämde över Polen, Tjeckoslovakien, Ungern, Rumänien, Bulgarien och att Nato bildades 1949 för att motverka det sovjetiska inflytandet i Europa. Då glömmer jag ändå Albanien, kommer aldrig till Östtyskland och går inte så noga in på det där med Pragvåren och Ungernrevolten.

Hur kunde Moskva bestämma? Pojkens förvåning är så stor och mitt svar om den starkes makt blir futtigt; i ett dataspel, visst, men i verkligheten? Där byter vi ämne, jag inser att allt redan låter som science fiction för ett svenskt barn år 2022.
Det där riket i vars skugga jag växte upp, det där landet som oprovocerat angrep Finland i november 1939 och sedan tvingade fram den hörsamhet och lydnad som kom att kallas finlandisering, en lyhördhet som växte till en röta, det finns ju inte mer.
Mina barn har aldrig behövt bry sig. Till skillnad från det krigsskadade barn jag en gång var har de aldrig behövt vakna kallsvettiga om natten och tänka på ryssen.
Samma år som min äldsta son föddes imploderade diktaturen som hade miljoner människors blod på sina händer och inte hade kunnat förse sin befolkning med de mest elementära saker som toalettpapper och mensskydd. För att inte tala om frihet. Mina barn har växt upp i en värld utan denna vidriga urtidsödla som under andra världskriget mätte sina krafter med den andra och vann: "Nationalsocialismen och bolsjevismen – det är ungefär som två skräcködlor i kamp med varandra”, skriver Astrid Lindgren i sin dagbok under kriget och i slutet av Bröderna Lejonhjärta tar draken Katla och lindormen Karm vrålande kål på varandra.
Mina barn har aldrig behövt bry sig. Till skillnad från det krigsskadade barn jag en gång var har de aldrig behövt vakna kallsvettiga om natten och tänka på ryssen.
Tills nu. När Vladimir Putin, redan då president, i april 2005 kallade Sovjets kollaps ”en av århundradets stora geopolitiska katastrofer” suckades det: ”Hej, Putin, 1900-talet ringde och ville ha dig tillbaka.” Världen var ju på väg i rätt riktning, den liberala demokratin växte, militären rustades ner och välfärden rustades upp. Det där med att ”försvara” ryska intressen utanför Rysslands gränser lät mest bara som ekon från en tid som flytt. Inte ens kriget i Georgien, ockupationen av Krim eller striderna i Donbass ändrade på detta. Den som inte vill se vänder bort blicken, den som inte vill höra lyssnar inte.

En hel generation har växt upp sedan Sovjet föll. Dagens unga vet inte vilket terrorvälde Putin lyfter som sitt ideal. De har inte upplevt en tid då Moskva bussade pansarvagnar på sina frihetslängtande grannar. Den 24 februari i år blev ett bryskt uppvaknande för dem som inte förstått att Kreml aldrig generar sig för att gå över lik.
Vi parkerar bilen, tolvåringen och jag, och går på bio med mina barn. I Jurassic World, med oerhört verklighetstroget animerade skräcködlor, står slutstriden mellan Giganotosaurus och Tyrannosaurus Rex. Skräckinjagande, fast ändå inte hälften så skrämmande som den ryska björnen.
ANDRA LÄSER