Tomas Hanell: Lånad storlek eller storstadsskugga?

KolumnTomas Hanell
16.08.2022 21:21
Inom humangeografin har man i snart tvåhundra år forskat i urbana strukturer och hierarkier. Man har till exempel intresserat sig för vilken roll en stads eller en orts befolkningsstorlek spelar vad gäller olika funktioner som staden eller orten har att erbjuda. En av grundpelarna inom detta forskningsämne var den tyska geografen Walter Christallers centralortsteori från 1933, som baserat på orters storlek och avståndet mellan dem sökte förklara hur samhällen fördelas efter ett visst mönster.
Större orter – så som Helsingfors eller hela huvudstadsregionen – har ett större utbud av till exempel service och arbetsplatser än vad mindre orter – så som Lovisa eller Mäntsälä – har. Allt detta låter ju egentligen som en ren självklarhet, vad är det för idé att forska i det? De flesta geografer håller fortsättningsvis denna hierarkiska ordning som en etablerad teori, det vill säga en regel. Man har i stället lagt ner mycken energi till exempel på att försöka kvantifiera precis hur stor en ort befolkningsmässigt skall vara för att i medeltal kunna upprätthålla den och den andra typen av service. Var går gränsen för att en ort skall ha en stadion, till exempel? Hur liten skall en ort i medeltal vara för att sakna en biograf?

Men ingen regel utan undantag. Inom de senaste åren har geografer lagt märke till att mindre orter som ligger nära stora städer inte beter sig så som man på basen av teorin borde kunna förvänta sig. Eftersom jag personligen för femton år sedan bytte boplats från en storstad (Helsingfors) till en mindre angränsande ort (Karis), har jag också ett intresse av detta ämne som överskrider min yrkesverksamhet.
Man skiljer i regel mellan två motsatta koncept. En angränsande mindre ort kan dra nytta av sin närhet till storstaden. Närheten – mätt i restid – till både Helsingfors- och Åboregionen gör att en person bosatt i Karis har till exempel båda städernas arbetsmarknader till sitt förfogande. Om nyttan av att ligga nära en större ort överstiger nackdelarna, talar man om ”lånad storlek” (från engelskans ”borrowed size”). Orten så att säga lånar, utan ersättning, vissa funktioner som den inte själv på grund av sin litenhet ens kunde drömma om.
Till exempel har en karisbo i praktiken ganska bra tillgång till operatjänster, något som en person bosatt i Kuusamo (lika stor ort som Karis) alls inte har. Karisborna får alltså ett operahus utan att i samma utsträckning som helsingforsarna behöva belastas av trängsel, högre levnadskostnader eller trångt boende. Förvisso måste de färdas 55 minuter med tåg plus spårvagnsresan, men att åka kollektivt från östra Helsingfors till operahuset går inte så väldigt mycket snabbare.

Om nackdelarna av att ligga intill ett större metropolområde däremot överstiger nyttan, talar man i stället om att orten ligger i agglomerations- eller storstadsskugga (från engelskans ”agglomeration shadow”). I det fallet blir ortens stadsnära läge i stället en belastning. Till typiska negativa faktorer av att ligga intill ett metropolområde räknas bland annat när den mindre ortens egna serviceproducenter blir utkonkurrerade av större bolag från storstaden. Eller så kan den lokala hälsostationen läggas ned, eftersom tillgången till den större ortens hälso- och sjukvårdstjänster ändå ligger ”på en hyfsad nivå”.
Tack och lov kan något sådant ännu inte i större utsträckning skönjas i Karis, men det är antagligen bara en tidsfråga när det sker. Så i skrivande stund kan man väl ändå lugnt sammanfatta att min hemort Karis tills vidare ännu ligger på plussidan.

ANDRA LÄSER