Ett år av "nej"?

Även om det hör till säsongen att uttala sin förvåning över att ännu ett år passerat (ett jubelår, till och med) är det givetvis inget överraskande med denna tid på året. Vi har genomlevt ännu en orgie i kalorier och konsumtionshets, och vi är på väg in i nästa. Det nya årets intåg skall även det firas med överkonsumtion, och sedan helgas med löften om att detta nya år skall vara året vi gör mera – tränar mera, tjänar mera, satsar mera på att jaga vår dröm.

Det känns som en tid gjord för "ja". Ja till nya festkläder, ja till ett nytt gymkort, ja till mera risker, ja till ett nytt jag. Den symboliska förnyelsen som ett nytt kalenderår representerar stimulerar oss till att förnya även oss själva, och eftersom vi är barn av en kultur av överflöd och excess så innebär detta allt som oftast att säga ja till mer. Mer saker, mer kläder (nya gymkläder för en ny kropp), mer målsättningar. 365 nya dagar att fylla med mera arbete, mera projekt, mera av allt det vi vill ha.

Samtidigt är det, åtminstone för många av oss, inte mera vi behöver. Vi har redan mycket på gång, många krav, en känsla av att timmarna och dagarna inte räcker – ens när ett nytt år ligger framför oss. Jag har själv märkt att när nu 2017 drar ihop sig dras jag till böcker om minimalism och medvetna val, verk som betonar att vi kanske inte behöver nytt och mera, utan mindre och bättre. Verk som hyllar konsten att säga nej.

Om det finns något som de flesta borde lära oss, och träna på 2018, är det att säga nej allt oftare. Det kan kännas som en negativ sak, men är egentligen allt annat. Att säga nej till att köpa något bara för att det känns kul just nu är ett viktigt steg mot en meningsfullare konsumtion – att bara köpa saker som man på riktigt använder och har glädje av. Att säga nej till den uppsjö av varierande småprojekt som kommer emot i vardagen är att säga ja till att själv kontrollera sin tid och sitt liv. Att säga nej till allehanda potentiella möjligheter som kanske, måhända, kan leda till något positivt i längden, är att begrunda vad det egentligen är man vill åstadkomma i sitt liv.

Så varför inte tänka annorlunda om 2018, och göra det till året när man äntligen börjar systematiskt säga nej? Ett år under vilket man bara tar på sig saker man faktiskt vill, och under vilket man bara köper saker man faktiskt vill ha? Ett år som inte handlar om att fylla sina dagar med mera aktiviteter, och i stället ett när man aktivt försöker skala bort de saker som fragmenterar ens tid och ens liv?

Vi är inte bra på att säga nej. Vi är inte bra på att tänka minimalism i stället för maximalism, och det finns en bitter ironi i att årets slut är en explosion av glitter och glupskhet. Detta kan få meningsfull minimalism att verka som glädjelös asketism, och så leds vi in i ännu en cykel av mer, mer, mer … Men vi kan lära oss. Vi kan ändra våra vanor. Vi kan också säga nej.