Performanceföreställningen Fuckgirl är provocerande men känslokall

Kan man vara kär när man bara haft en date och känt en person i en vecka, frågar sig Antonia Henns rollgestalt i föreställningen Fuckgirl. Efter den 45 minuter långa enaktaren är jag benägen att svara nej. Den korta performancen inleds med den exalterade känsla som infinner sig i början av ett förhållande där man är mera kär i sin egen känsla än i objektet. Snart övergår föreställningen i en längre scen med hal gelé och en uppvisning för ett kameraöga där publiken mestadels ser Henn som en kropp i helbild, slimmad, hal, glittrande och ensam. Hennes ansikte syns emellanåt projicerat på en duk i fonden.

Henns performance är skickligt genomförd, rytmen och tajmningen sitter perfekt. Fuckgirl är snygg. Sara Forsius och Katinka Ebbe gör ett exakt precisionsarbete med kameran. I inledningen etableras försiktig kontakt med publiken. Den försvinner, och fortsättningen erbjuder ingen ersättning. Kameraögat blir en spegel men erbjuder ingen väg vidare.

Detta inte sagt för att moralisera, Henns Fuckgirl visar hur många i hennes generation sannolikt upplever relationer – eller snarare bristen på relationer. Det är oerhört sorgligt, men just den känslan ges inte utrymme här. Man erbjuder inte heller utforskande, utveckling eller utväg. Hängivenhet och konstnärlig gestaltning förutsätter att man åtminstone korta stunder glömmer både sig själv och omvärlden.

Titeln Fuckgirl antyder en kvinnlig version av "fuckboy", en man som lever ut sina impulser utan hänsyn till andra. Oberoende av subjektets könstillhörighet leder det förhållningssättet att agera till en återvändsgränd.

Måndag 25 april klockan 10.48: Korrigerade recensionsinformationen.