Små aktiva odemokratiska grupper som driver behjärtansvärda politiska frågor är inte ofarliga

Jag tror att Fredrik Sonck rör sig på ganska farlig mark när han i sin krönika (HBL 3.10) jämför slarviga personer som lämnar elsparkcyklar på körbanan med Elokapinas demonstration på Mannerheimvägen. Det är förstås riktigt att båda blockerar körbanan men man kan också säga att Elokapina har en politisk agenda som lagligen kan drivas via demonstrationer medan elsparkcyklisterna knappast är tecken på något annat än dålig hemuppfostran.

Sonck skriver också själv att jämförelsen mellan cyklisterna och Elokapina kanske är orimlig, men går sedan in på varför man eventuellt borde se mer nyanserat på frågan och ger också många exempel.

Det som jag ändå tycker att Sonck kanske borde ha stannat upp för är vad Elokapina kräver. Med andra ord kravet på att regeringen skall utlysa nödläge för klimatet. Jag är osäker på vad nödläge författningsmässigt kan innebära, men utgår från att de normala lagliga procedurerna då på något sätt kommer att åsidosättas och att vissa i grundlagen fastslagna rättigheter kan annulleras. Vem som håller i taktpinnen när detta sker vet vi inte. I dagens av sociala medier snedvridna politiska verklighet kan framtiden bli mycket överraskande.

Utan att vilja måla fan på väggen kan man ju gå knappt hundra år bakåt i historien och påminna om hur en liten aktiv grupp med odemokratisk agenda utnyttjade en centraleuropeisk nations önskan om ekonomisk återuppbyggnad. Med känt resultat. Små aktiva odemokratiska grupper som driver behjärtansvärda politiska frågor är inte ofarliga.

Svar Alla politiska rörelser ska naturligtvis kunna kritiseras, också Elokapina. Jag är inte heller säker på vad ett "klimatnödläge" skulle innebära, och liksom Geo Stenius kan jag föreställa mig rättighetsinskränkningar som är problematiska.

Men lagar och grundlagar stiftas inte på Mannerheimvägen, utan inne i Riksdagshuset. Det är viktigt att vi förstår att olika politiska rörelser fyller olika nischer i den demokratiska ekologin. Av en ung medborgarrörelse är det inte nödvändigtvis rimligt att kräva fullständiga svar på hur samhället ska hantera den komplexa klimatkrisen. Tvärtom: kritik kan vara meningsfull utan att vara resonlig eller elaborerad. Det finns en massa politiska rörelser man kan uppskatta för att de kan tänkas stimulera politiska partier till nytänk, inte för att man skulle vilja se dem i parlamentet.

Vilka ”behjärtansvärda politiska frågor” Stenius menar att den ”odemokratiska gruppen” i ”den centraleuropeiska nationen” drev, blir för mig oklart. Men helt klart sätter han, kanske ofrivilligt, fingret på något viktigt: att utomparlamentariskt arbete sätter fokus på moraliska frågor som ligger bortom lagen och demokratins etablerade former.

Om den moraliska frågan verkligen är behjärtansvärd kan vi finna oss tvungna att erkänna att utomparlamentariskt inte nödvändigtvis är antidemokratiskt; att utrymme för civil olydnad går hand i hand med demokratisk civilisation.

I moralisk mening tror jag personligen att vi inte kan avfärda det utomparlamentariska Elokapina lika enkelt som vi kan avfärda vissa helt inomparlamentariska men odemokratiska idéströmningar i Finlands riksdag.