Insändare: Ingen anledning för Finland att invänta Erdogans eventuella klartecken för Sverige

Sveriges Television (SVT) sände för en tid sedan en diskussion under rubriken ”Finlands svek”, med idel finlandssvenska deltagare. Med ”sveket” avsågs eventuella finländska planer på att gå ensamt in i Nato, om Erdogan i det oändliga framhärdar i att blockera Sveriges inträde. Man får verkligen hoppas att någon svekdebatt inte uppstår kring ämnet, där har Sverige mycket att förlora och inget att vinna. Det är förmodligen så, att svenskarna också på detta område lider av den mångomtalade svenska historielösheten.

Då Mannerheim som riksföreståndare i februari 1919 företog det självständiga Finlands första statsbesök försökte Gustaf V och medlemmar av den svenska regeringen pressa honom att låta Sverige överta Åland. I gengäld skulle Finland få diplomatiskt stöd i sina anspråk på Östkarelen. Men Mannerheim lyssnade inte på det örat, och Åland förblev finländskt, trots att svenskarna medan dragkampen i Nationernas Förbund pågick förde fram argument som inte överensstämde med sanningen.

Relationerna mellan de båda länderna var därefter av naturliga skäl frostiga, men tinade småningom upp, särskilt sedan den finländska statsledningen efter halvtannat decennium av utrikespolitisk vacklan i mitten av trettiotalet gått in för den så kallade nordiska orienteringen. Denna innebar att man sökte samarbete med de nordiska länderna, närmast Sverige, i en värld som efter Hitlers maktövertagande blivit allt mer osäker.

Den största besvikelsen i de finsk-svenska relationerna framkallades av Sveriges vägran att sända reguljära trupper till vinterkriget. På finländskt håll upplevde man sig ha fått åtminstone ett halvt löfte om detta i samband med ett handelsfördrag mellan länderna som ingicks medan Väinö Tanner var statsminister 1926–1927. I avtalet sägs ha ingått en hemlig klausul om att Sverige inte skulle förklara sig neutralt om krig bröt ut mellan Finland och Sovjetunionen.

Under vinterkriget besökte Tanner som utrikesminister Stockholm tre gånger för att försöka beveka den svenska regeringen, men svaret var alltid nej. Var och en är som känt sig själv närmast också när det gäller umgänget stater emellan. Men det fanns även folk i Sverige, i synnerhet på militärt håll, som ansåg att försvaret av Sverige borde inledas vid Systerbäck och inte vid Torne älv.

Mauno Koivisto flög i taket när han 1991 fick veta att Sverige utan att meddela honom hade lämnat in en ansökan om inträde i EEC. Detta uppfattade han som ett svek, men var inte sen att följa exemplet.

Dessa exempel på svenska prioriteringar visar att det nationella intresset alltid går främst. Det finns därför ingen anledning för Finland att invänta Erdogans eventuella klartecken för Sverige.

Henrik Ekberg, Karis/Ingå