Kolumn: Toddlerpedagogik

Någon skulle kanske kalla dem för tultor, på engelska kallas de för toddlers. Ni vet, de där små som precis lärt sig gå, kanske kan säga något ord, och som är ivriga att utforska världen, men samtidigt måna om att hålla koll på sina föräldrar. De där små, som räcker upp armarna när de vill i famnen. Som sitter tysta och fascinerade då man läser bilderböcker för dem. Som blir som överkokt spagetti i famnen då de inte vill, och som gör att man måste utveckla en blixtsnabb taktik för blöjbyte. Som älskar att plaska i badkaret och väta hela badrummet. Som är så mjuka och goa i famnen, och som är så söta när de sover.
En del tultor ska nu börja inom småbarnspedagogiken. Hur kan man som förälder trygga barnets emotionella trygghet inför denna viktiga förändring? Barnet protesterar mot att separeras från sin förälder, och det är så det ska vara, protesten är en förutsättning för fysisk och psykisk överlevnad. Många barn uppvisar nedstämdhet och sorg inför förändringen i vardagen. Det är också bevisat att barnen upplever stress, även sådana barn som inte uppvisar symtom, men att stressen lindras om barnet har en namngiven vårdare som barnet kan relatera till, och som har ett särskilt ansvar för barnet. Därför behöver barnet en mjuk övergång, som gärna kan räcka i flera veckor. Då den hemmavarande föräldern börja jobba är det därför bra att reservera en månad för denna övergång. Idealet är att övergången startar med att barnet får träffa sin vårdare hemma. I det första skedet är föräldern tillsammans med barnet på dagis. Efter någon dag kan föräldern gå bort en liten stund, och gör tydligt och klart för barnet vem som tar hand om barnet under tiden. Så småningom kan man öka på timmarna, men när det gäller små barn bör dagen hållas så kort som möjligt. Idealet skulle vara att båda föräldrarna (i de fall det finns två) kan jobba med förkortad arbetstid och på så vis förkorta barnets dag i vardera ändan.

Barnet behöver också övergångsobjekt
– en nalle eller trasa som påminner barnet om hemmet. Också fotografier hjälper, och föräldern kan gärna ”glömma” en scarf eller halsduk på dagis. Ett litet barn behöver symboler som stärker känslan av kontinuitet och trygghet, behöver broar mellan hemmet och dagis. Endast ett tryggt barn kan utforska världen, och endast ett tryggt barn kan lära sig nytt.
Endast ett tryggt barn kan utforska världen, och endast ett tryggt barn kan lära sig nytt.
Inom småbarnspedagogiken stöds barnet av trygga och återkommande rutiner. Med hjälp av sånger, ramsor och bilder kan man tydliggöra när det är dags för samling, när det blir lunch och när det är dags att sova. Då barnet kan gestalta sin dag blir det energi över för utforskande lek. För denna utforskning behöver barnet stöd av en vuxen som namnger, bekräftar, tydliggör och intresserar sig för barnets sätt att gestalta, frågar och fascineras. Därför är det viktigt att barngruppen är liten, och att de vuxna i gruppen är utbildade i att stöda barnets utveckling samtidigt som de har beredskap att ge barnet kärleksfull omsorg – barnets autonomi utvecklas bäst med en aktivt närvarande vuxen. Barnet behöver också stöd för att utveckla sitt känslospråk, sitt matematiska tänkande och sin gestaltning av färg och form. Små barn kan utveckla kompisrelationer, men däremot kan små barn sällan leka med varandra utan vuxet stöd. Små barn behöver också få stöd för att utveckla sitt prosociala beteende, dvs. sin vilja och förmåga att hjälpa andra barn, att dela med sig och att utrycka känslor.

Världen är byggd för oss vuxna,
och därför ställer vi ofta frågor som är fel formulerade. Stöder småbarnspedagogik barns utveckling är en typisk felställd fråga. Den rätta frågan är: under vilka omständigheter och hur förverkligad kan småbarnspedagogiken stöda barns utveckling?

ANDRA LÄSER