Hisnande helgjutet bilderbokssamarbete

Flertalet finlandssvenska bilderböcker har under 2000-talet utmanat slentrianmässiga föreställningar om bilderboken som läsning enbart för en viss åldersgrupp, nämligen de allra yngsta. Minna Lindeberg och Jenny Lucander fortsätter på samma linje med sin andra gemensamma bok, en finstämd poetisk bilderbok för mellanåldern, Snön över Azharia (2017). Tematiken är bästisvänskap som i sina intensivaste stunder av glädje och förtvivlan har drag av förälskelse.

Klass 4 B har friluftsdag och åker buss. Målet är en slottsruin där "man sköt kungen i hjärtat från öppningar i muren". Men kungen är inte den enda som blivit dödligt sårad. I bussens ena hörn kurar bokens berättarjag, hon som varit Siws bästis men inte längre är det: "För Siw och jag ska inte längre vara Vi, Det är slut".

Väl framme vid slottet väller skolklassen ut ur den spystinkande bussen och något fantastiskt oväntat sker. Siw tar sin gamla bästis i handen och tillsammans rymmer de in i skogen där leken får blomma ut. Föga förvånande dikterar Siw lekens villkor, som förflyttar flickorna till ett medeltida rike där mörkrets furste härskar.

Texten växlar font för att markera övergången till lekens parallella verklighet i vilken flickornas alter egon flyr ondskan eftersom de är "kallade till ett liv i Frihet". Det högstämda språkbruket harmonierar med allvarsleken. Bland Azharias berg hittar flickorna en fristad från vilken de aldrig återvänder. Detta är inget fantasyäventyr – även om sagans och fantasyns rekvisita används som lekens byggstenar – utan snarare en hyllning till vänskapens magi och lekens läkande kraft. När flickorna återvänder till vardagen och hittar ett närbeläget stall att utforska har något förändrats. De är åter vänner, mörkret är besegrat.

Minna Lindebergs prosalyriska text är mer stringent och vackrare än någonsin. Mellan raderna vibrerar det outsagda, som att Siw inte alltid är den mest schyssta av kompisar men nog den påhittigaste och mest spännande. Samtidigt är det en utmanande text att bildsätta och det imponerande slutresultatet är långt Jenny Lucanders förtjänst. En mera lyhörd och stilsäker illustratör får man leta efter.

Det rentav luktar spyor om det inledande uppslaget där en stackars elev kastar upp i en Alepa-påse medan klassens lärare sammanbitet hjälper till att hålla undan hennes långa hår. På följande uppslag accentueras avståndet mellan de före detta bästisarna av ett gapande tomrum. Genomarbetade bokuppslag avlöser varandra boken igenom, överraskar med oväntade bildvinklar och väcker laddade associationer. Lekens onda soldater är besläktade med Ilon Wiklands Tengilsmän i Astrid Lindgrens Bröderna Lejonhjärta (1973). I de fattiga och förföljda flickornas hus sover man på hårda, hyllaktiga britsar som för tankarna till fång- och koncentrationsläger.

Snön över Azharia är en samtidigt skimrande skir och vardagsnära bilderbok. Likt den flickvänskap boken handlar om, lever Lindebergs text och Lucanders illustrationer i symbios med varandra. Resultatet är ett hisnande och helgjutet bilderbokssamarbete.