Gigekonomins antiklimax

Önskar du se en ung människa exploatera sig själv, medan du lutar dig tillbaka i soffan? Välkommen till gigekonomin, med otrygghet, rentav utsugning och förnedring som affärsmodell. Det senaste exemplet är dundersuccén Onlyfans – porrens betalmur.

Först kommer käket, sedan moralen, inom gigekonomin.
LedareTorsten Fagerholm
28.08.2021 10:30 UPPDATERAD 28.08.2021 14:44
Det började med generation Y, de så kallade millenniebarnen. Vi skulle vara öppna för entreprenörskap och flexibla arbetstider, en bitterljuv tillvaro där var och en är sin egen lyckas smed. Avigsidan hos den så kallade uppmärksamhetsekonomin, där enstaka karriärstjärnor och influencers blir överösta med erbjudanden och pengar, är en undervegetation vid namn gigekonomi. Alla kan per definition inte bli framgångsrika kreatörer eller entreprenörer med lyskraftiga personliga varumärken. Flertalet hankar sig fram i en arbetsmarknad som inte erbjuder annat än osäkerhet, visstidsanställningar och naket transaktionella, enstaka knäck.
Därför jublade somliga då plattformen Onlyfans lanserades 2016. Nu skulle alla världens fitnessguruer, musiker och exhibitionister få behålla hela 80 procent av intäkterna som deras lojala följare hostar fram via prenumerationsavgifter. Under pandemin upplevde sajten en lavinartad tillströmning av användare. Onlyfans motsvarar Instagram med betalmur, och har sedan första början haft tydlig inriktning på erotik, porr och prostitution – men har senare försökt bredda utbudet med populära influencers, kockar, yogalärare och musiker.
Nyss kom en besvärande mediegranskning som avslöjade inte bara misstankar om förekomst av bildmaterial på minderåriga, utan därtill grooming, alltså vuxna som tar kontakt med barn i sexuellt syfte. I veckan följde ett chockbesked: Onlyfans skulle förbjuda explicit pornografiskt innehåll från och med oktober, men fortsatt tillåta lättklätt och naket. Bolaget skyllde på press från kreditkortsbolag, betaltjänster och banker. Ville sajten göra sig rumsren för investerare, eller går det ens att polera ett varumärke som har blivit synonymt med porr? Strax därpå gjorde bolaget igen en helomvändning, meddelade att man tryggat finansieringen och därmed kan gå på i ullstrumporna.
Zoomar man ut och överblickar den så kallade gigekonomin som helhet inser man att det i regel handlar om en i grunden usel affärsmodell. Taxitjänsten Uber blöder pengar, och lappar det negativa kassaflödet med en tillströmning av riskkapital. Investerarna i sin tur lever på fromma förhoppningar om att utmana gamla monopol via så kallad disruption – det vill säga att buffla sig fram, rita om spelplanen och en vacker dag själv uppnå en dominant ställning och casha in.
I fallet Uber och liknande färdtjänster har finansiärerna med hull och hår svalt berättelsen om hur autonoma fordon kan utmynna i ett kollektivt "halleluja". Med andra ord önskar man rationalisera bort den mänskliga – stökiga, gnälliga och dyra – faktorn, hyvla bort all friktion som ingår i kraven på rimliga arvoden, sjukförsäkring, pension och annat gammaldags krafs som arbetslagstiftning och anställningstrygghet.
Gigekonomin bygger på ett flöde av utbytbara frilansar, en hel generation som känner tyst uppgivenhet och sorg för att den råkade födas efter dem som kunnat ta så mycket för givet. En klassisk arbetsmoral kommer på köpet då man kan räkna med fast anställning, karriärstege och automatisk avbetalning på villan, sommarstugan och båten. Gigekonomin föder ett herrskapsfolk som betjänas av en underklass som springer dess ärenden. En viss Bellman hade känt igen sig: ett flyktigt tack och en slant betalt här, lite dricks där. Det är både slitsamt och förnedrande att leva utan horisont, att ständigt vara beroende av humöret hos en oftast anonym uppdragsgivare.
I Bertolt Brechts pjäs Mor Courage och hennes barn följer marketenterskan Anna Fierling de stridande trupperna kors och tvärs kring ett av det trettioåriga kriget sönderhärjat Europa, och vet att opportunistiskt utnyttja diverse olyckor till sin fördel. Utgången blir tragisk: Mor Courage förlorar tre barn till kriget innan pjäsen är slut. Men affärerna måste fortsätta, och i slutscenen får hon dra vagnen ensam.
"Vartill förnuft, när bara oförnuftet skaffar fram den föda var och en behöver?" undrar Brecht. Vad beträffar de mer brutala varianterna av gigekonomi stämmer Brechts klarsynthet exakt: först kommer käket, sedan moralen. Men mänsklig självaktning och värdighet ska aldrig få stå i konflikt med försörjning eller överlevnad.

ANDRA LÄSER