Positivt rullande medelvägscountry

Veteranerna i Country Express har vaknat ur sin dvala.

Veteraner. Country Express' självbetitlade album bjuder inte på några överraskningar. Medlemmarna måste ändå ha haft roligt när den spelades in.

COUNTRY

Country Express
Country Express (CE-Records)
I framtidens musikfrågesporter kan det bli aktuellt att ta ställning till vid vilken tidpunkt två under början av karriärerna storsäljande finlandssvenska grupper gav ut revivalalbum. Och ja, 2016 är faktiskt året då först Paul Oxley’s Unit och nu Country Express efter långa pauser presenterat nytt studiomaterial.
Av de musiker som i dag verkar i bandet är det enbart gitarristerna Rolf Löfberg och Guy Laine som varit med sedan debuten (1976), men personbytena har inte nämnvärt påverkat musikstilen: det handlar om en klassisk, steelgitarrpräglad medelvägscountry i Nashvilleanda. I första hand bjuds nu på covers (av husgudar som Merle Haggard och Fred Rose), men skivans mest spelade radiolåt är i varje fall sångaren Benny Törnroos smart CCR-doftande The Miracle.

Inga gråtmilda ballader

Den som suktar efter gråtmilda långtradarballader har inte mycket att hämta, för här är det i första hand en positivt framrullande feelgoodmusik som gäller. Att lyckas få Haggards Tonight the Bottle Let Me Down att låta som en uppmaning till party är förstås en prestation i sig, fast risken är att något av det emotionella djupet samtidigt försvinner.
Country Express försökte sig på en återkomst redan 1993, med skivan Once Again, men den här gången känns det hela mer grundlagt eftersom bandet sedan 2008 också gjort scenframträdanden. Och om den självbetitlade skivan inte bjuder på några överraskningar eller risktagningar, får man i alla händelser en känsla av att musikerna haft roligt när de spelat in den.

ANDRA LÄSER