President Mauno Koivisto ansåg på 1980-talet att idrottsrörelsen gick miste om sista chansen att hållas inom någon form av måttlighet, då Kina gick med i den olympiska cirkusen. Vi erinrar oss de utomordentligt goda långdistanslöparna på damsidan som plötsligt dök upp.
Idén med de moderna olympiska spelen var ju en sysselsättning för överklassens ynglingar. Därför kunde tävlingarna vara opolitiska och deltagarna amatörer. Den idén höll inte länge. Hundra år senare har rörelsen lyckats så bra med sin marknadsföring att nästan alla vill vara med. Internationella olympiska kommittén (IOC) ger rättighet till spelen åt någon nationell olympisk organisation, med stränga villkor hur de skall arrangeras. Till spelen i Japan 2021 kommer tre nya grenar och till Frankrike 2004 en gren. Spelen är så omfattande att urvalet arrangörer ser märkligt ut. Endast stormakter, eller penningstinna oljeförsäljare, som vill visa sin förträfflighet, kan arrangera något sådant. Skrytbyggen förfaller så snart spelen är slut. Undantaget London 2012 och kanske Paris 2024, som vi ännu inte sett.
Follow the money! Vem vinner vad på att spelen arrangeras: medlemmarna i IOC, agenterna, som förmedlar rättigheter till nationella tv-bolag, turismen och tillverkarna av all utrustning?
I dag bråkar vi om ishockey i Belarus. Tänk om alla nationer som inte tolererar oliktänkare skulle fråntas rättigheten att arrangera internationella tävlingar. Kvar blir ytterst få arrangörer, som med skattemedel skall bygga allt som krävs.
Enda chansen blir att sluta med olympiska spel och hålla mästerskap i varje enskild idrottsform. Då kan tävlingarna arrangeras på många ställen och flera klarar uppgiften. Spelen i antikens Grekland föll också på fusk och korruption.
Lars Wikström,
Träskända