Henrik Axlunds son är ofta orolig och trött efter dagis, då personalbristen är svårare än någonsin – så här försöker Helsingfors lösa krisen

Ständigt nya ansikten som ska ta hand om barnen och kortare öppettider. Personalbristen inom den svenskspråkiga småbarnspedagogiken är svårare än någonsin i Helsingfors, bekräftar beslutsfattarna. – Jag är väldigt upprörd över den här situationen, säger föräldern Henrik Axlund.

Henrik Axlund tycker att det är beklagligt att man inte satsat mer resurser på småbarnspedagogiken. Som skattebetalare känner han att staden inte uppfyller sin del av löftet. – Vi har ett samhällskontrakt där det finns de som ordnar med regler och strategi och mål, och så betalar vi skatt. Det är dealen.
Anna Björkqvistanna.bjorkqvist@hbl.fi
23.09.2022 05:02
– Situationen känns väldigt kaosartad. Det har hänt flera gånger att vi samma dag fått meddelande om att vi måste avhämta barnen tidigare, säger föräldern Henrik Axlund.
Vid sonens daghem i Vallgård råder det brist på både ordinarie personal och vikarier. Ofta när jag lämnar av honom så är där någon som jag aldrig har träffat, säger han.
– Sonen kan fråga: ”Vem är på dagis i dag?”. För en tvååring är det en ganska avancerad fråga och det blir tydligt att det är något som han tänker på och jag inte kan svara på.
– Jag märker på min pojke att han är orolig och trött. Att barn är trötta efter dagis, det är inget konstigt, men det är utöver det vanliga.

Påverkar verksamheten

Situationen går ut över verksamheten och pedagogikmålen. I praktiken finns det bara möjlighet till basomsorg, konstaterar Axlund. Samtidigt vill han understryka att personalen som bär upp verksamheten verkligen gör sitt allra bästa.
– Jag har inga som helst klagomål mot det lilla gäng som är där, utan jag är bara otroligt tacksam. Jag vill bara se det här som ett systemfel.
Han oroas av vilka effekter personalbristen får för daghemmets anställda.
– Jag har ofta varit rädd för att det ska bli en ond spiral där även de som är duktiga och jättegärna vill jobba med det här inte orkar på grund av omständigheterna och att de också ska sluta. Då blir det bara sämre och sämre.

Väldigt svårt läge just nu

Också beslutsfattare som HBL talat med oroas av läget.
– Så vitt jag vet har vi inte tidigare haft en så här svår situation, fastän det varit svårt i flera år. Hösten har verkligen visat hur det kan vara när det är som värst, säger Bicca Olin (Gröna), vice ordförande för den svenska sektionen sedan ett knappt år tillbaka. Sektionen hör under nämnden för fostran och utbildning.
Som ordförande för sektionen sitter Nora Grotenfelt (SFP), också hon relativt färsk på posten. Hon blev invald i fullmäktige 2021.
– Det är alldeles oacceptabelt att det är på den här nivån och att man inte kan få den service som man skulle behöva och kunna förutsätta att man får, säger Grotenfelt.
Nora Grotenfelt (SFP) ordförande för den svenskspråkiga sektionen
De beklagar båda de problem som personalbristen orsakar familjerna.
– Att förändringar (i tidtabellen red. anm.) kommer på kort varsel gör det ännu svårare för familjerna. Bakgrunden till det är att man försöker lösa situationen in i det sista, för att undvika den här situationen. Jag försvarar det inte men det finns ingen annan utväg, säger Grotenfelt.

Finskspråkig personal får hoppa in

Vid samma daghem där Axlunds son går har man varit tvungen att ta in åtminstone en finskspråkig pedagog för att få verksamheten att rulla. Olin och Grotenfelt är eniga om att det inte är hållbart.
– Att vi är i en sådan situation betyder att vi misslyckats på flera plan. Samtidigt tänker jag att det ändå är bättre att ha en finskspråkig pedagog än ingen alls. Hellre en finskspråkig än att gruppen inte finns alls, säger Olin.
Att flytta personal från den finska sidans lekparker, som inte är lagstadgad verksamhet, till svenska daghem har varit en akut lösning. För närvarande behövs 50 personer och man har flyttat över 16 personer från finska lekparker, förklarar Grotenfelt.
– När det blir en svår situation måste man sätta saker i prioriteringsordning. Då har man alltid barnens bästa i första rummet, säger hon.
Trots det krassa läget har Olin ett stort förtroende för ledningen inom småbarnspedagogiken. De gör sitt bästa för att få så många grupper som möjligt att fungera så tryggt som möjligt, säger hon.
– Jag lyfter på hatten för personalen, både de som jobbar på daghemmen och tjänstemännen som försökt lösa situationen. All förståelse som man kan ge dem förtjänar de. Det är också för oss politiker att se oss i spegeln och fundera hur vi ser till att den här situationen inte består.

Lösningar behövs på lång och kort sikt

I och med att Helsingfors är en växande stad riskerar problemen att bestå eller i värsta fall förvärras.
Staden tillsatte tidigare i år en koordineringsgrupp som ska utreda och skrida till konkreta åtgärder för att göra något åt den akuta personalbristen. I gruppen ingår bland annat Nasima Razmyar (SDP), som är biträdande borgmästare för fostrans- och utbildningssektorn. I ett mejlsvar beklagar hon situationen inom småbarnspedagogiken.
”Tyvärr har tillgången på personal bara försvagats med åren och staden kan inte lösa situationen ensam, det behövs också nationella åtgärder”, skriver hon.
Bland de satsningar som staden gjort nämner Razmyar bland annat arbete inom rekrytering, fortbildning och läroavtalsutbildning. Härnäst ska koordineringsgruppen jobba vidare med anställningsförmåner och till exempel utvärdera socionomernas arbetsbild.
På nationell nivå efterlyser hon, precis som Olin och Grotenfelt, bland annat fler utbildningsplatser. Samtidigt har universitetet kämpat med att fylla de platser som nu finns.
Henrik Axlund tycker att högre lön skulle vara viktig. – De ska känna att de belönas för ett så svårt och ansvarsfullt jobb som de har, säger han.
Föräldern Henrik Axlund tycker att lönen måste höjas för att locka fler att gå utbildningen. Också Grotenfelt och Olin anser att lönefrågan är viktig.
– Det är dyrt att bo och leva i huvudstadsregionen, vilket gör att lönefrågan blir extra viktig just här, säger Grotenfelt.
– Vi behöver höja branschens löner och öka trivseln och möjligheterna att ha en bra arbetsvardag. Hela yrket har en utmaning i att vara lockande, säger Olin.
Problematiken ställs på sin spets inom den svenska småbarnspedagogiken eftersom det finns många små enheter. Det är som att vi bor i en glesbygd fastän vi är i en tätort, säger Grotenfelt.
– Som exempel kan man ta att det för daghemsföreståndare finns tre lönenivåer. Den högsta nivån kräver att man har 40 anställda och på svenskt håll betyder det att man behöver ha sex daghemsenheter. Det gör situationen väldigt splittrad och ohållbar. Det är en typisk situation som uppstår på svenska sidan.

”Man borde ha kunnat förutse det”

Föräldern Henrik Axlund är upprörd över att man inte satsat tillräckligt på dagvården och vilka effekter det får för barn som inte har en trygg familj att luta sig mot.
– Man satsar hur mycket som helst på att bygga räls och vägar för framtiden, och det är viktigt, men det kan ju inte finnas något som är viktigare för framtiden än att ungarna växer upp tryggt.
– Vad händer med de barn som har det kaotiskt hemma? Samhället missar chansen att ge dem den tryggheten, säger han.
Beslutsfattaren Bicca Olin tycker också att man borde ha agerat kraftigare tidigare.
– Man borde ha kunnat förutse det här för tio-tjugo år sedan och börjat jobba på det redan då. När människor nu utbildar sig så tar det ändå ett antal år innan de blir färdiga och då har vi i värsta fall en ännu värre situation än just nu.
Grotenfelt lyfter fram satsningar på fortbildning, ledarskap, marknadsföring och löneförhöjningar som gjorts de senaste åren. Hon konstaterar att det är svårt att veta om läget kanske varit ännu värre i dag ifall inget gjorts.
– Staden har gjort en hel del under flera år men det verkar inte ha tagit skruv.

ANDRA LÄSER