Ny roman skildrar Sylvia Plath mellan eufori och svartsyn men sätter punkt före själmordet

Elin Cullheds orädda försök att i romanform skildra Sylvia Plaths sista levnadsår efter separationen från Ted Hughes för den välkända berättelsen om de diktande världskändisarna vidare, men utan ytterligare mytologisering.

De var på väg att bli litteraturens kungapar. Lovande, ambitiösa och med de stora framgångarna inom räckhåll: Sylvia Plath och Ted Hughes. Äktenskapet sprack, livet rämnade, och i februari 1963 tog Plath sitt liv, 30 år gammal. Men den poesi hon skrev under sitt sista levnadsår var extraordinär, den postumt utgivna samlingen Ariel (1965) är en levande klassiker. Lägg därtill romanen Glaskupan (1963), en banbrytare för skildringar av psykisk ohälsa och psykiatrisk behandling. Hughes skrev å sin sida åren närmast efter Plaths död på vad som kom att bli hans mest omtalade verk: Kråka (1970). Redan när de levde påbörjades mytologiseringen av deras relation, av dem själva, och Hughes gjorde sen vad han kunde för att hålla liv i den mörka sagan.

ANDRA LÄSER