Extremt tänkande

Bild: HBL arkiv

Borde man rikta en öppen inbjudan till alla världens invånare att bosätta sig i Finland och hota dem som motsätter sig det med våld? Juha Itkonen filosoferar kring den gyllene medelvägens nya sträckning.

Jag har ansett mig själv tillhöra de måttfulla, de som väljer den gyllene medelvägen. De ord jag oftast använder när jag grubblar över finländska och internationella frågor är å andra sidan – jag använder dem så ofta att jag ibland misstänker att jag helt saknar ryggrad. I politik tror jag på kompromisser och inte på ovillkorliga principer. Eftersom folk tenderar att ha olika åsikt kan man inte få sin egen vilja igenom utan vidare.

Många andra tänker likadant. En strävan att undvika ytterligheter är vanlig och den är oftast en nyttig mänsklig egenskap. Det är givetvis mycket trevligare att tänka sig att man är en förståndig människa än en fanatisk råddboll som har förlorat sitt sinne för proportioner.

Enligt en undersökning som inrikesministeriet nyligen publicerade är finländarna rädda för att uttrycka sina åsikter om invandring, av rädsla för att bli stämplade. Undersökningsresultaten refererades lydigt i medierna som en seger för det finska bondförnuftet. Det skulle det vara ifall de extremister, som styr debatten och som majoriteten av folket enligt undersökningen är rädda för, skulle tåla att jämföras med och vara jämnstarka.

Den andra ytterligheten tvivlar jag inte på. Dess representanter sprider chockerande rasistiska budskap i sociala medier, stolt under eget namn. Samma personer överöser de som offentligt försvarar humana värden med hatpost och dödshot. Den här gruppen jublar när en desperat asylsökande försöker hänga sig i centrum av Helsingfors.

Extremt tänkande, tveklöst. Så extremt att jag har grubblat på hur man kunde svara de som finns på den sidan. Kanske genom en fullständig, obegränsad inflyttningsrätt, en öppen inbjudan till alla världens medborgare att komma hit och bosätta sig i Finland för gott. Jag har inte sett någon föreslå detta och i jämlikhetens namn borde man understryka kravet genom att hota med våld riktat mot dem som motsätter sig det. Något sådant har jag inte kunnat notera i vår gatubild.

En liknande villfarelse vad gäller ytterligheter tycks vara faran på tal om Donald Trump. Jag inser mycket väl att alla är utleda på honom och på att förfasa sig över honom. Vettiga människor förleds att tro att de som rasar över Trump är extrema – "Trump är kanske inte någon bra grej men inte är han så hemsk heller, det har ju funnits en och annan amerikansk president. Jag är trygg och jag vandrar i all sköns ro längs den här medelvägen, var än den nuförtiden löper", tänker man.

Just här ligger problemet – medelvägens position ändras i rasande fart. Den ritas mellan ytterligheterna och om två ytterligheter inte finns så landar den på fel ställe, alldeles för nära den enda riktiga ytterligheten. Detta är denna ytterlighets avsikt. I sin strategi har den lyckats skrämmande väl när också Inrikesministeriet låter göra beställda utredningar för att berättiga sin egen, hårt åtdragna asylpolitik.

Jag är fäst vid tanken på mig själv som en som vandrar längs medelvägen. Jag vill inte avstå från den identiteten men tyvärr verkar det som om jag skulle bli tvungen till det. Om det blir extremt att tillhöra dem som försvarar mänskliga rättigheter och det internationella samarbetet hoppas jag verkligen att ett sådant extremt tänkande håller för trycket.

Juha Itkonen är författare. Texten har översatts från finska av Annika Hällsten.

Juha Itkonen

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00