Extrem pristopp bländade Talvivaara

Det låga priset på nickel som anges som en orsak till att Terrafames gruva ska köras ned är inte särskilt lågt i längre perspektiv. Däremot var nickelpriset bländande högt när hajpen kring Talvivaara var som hetast.

När näringsminister Olli Rehn (C) i veckan tillkännagav att staten förbereder sig på att köra ned Terrafames gruva i Sotkamo pekade han på två syndabockar. Rehn sade att Vasa förvaltningsdomstols beslut om ett temporärt miljötillstånd "dödade" de lovande förhandlingarna med privata finansiärer. Uttalandet väckte debatt med väntad kritik från oppositionshåll.

Mer obemärkt passerade Rehns andra syndabock, världsmarknadspriset på nickel. Ministern sade att priset kan förbli på dagens låga nivå i flera år framöver, och att gruvan i så fall inte kan bli lönsam.

Ändå är dagens nickelpris (8 340 dollar per ton) inte särskilt lågt i ett längre perspektiv. Visserligen är det lågt jämfört med pristoppen 2007–08 (med en kulmen på 50 000 dollar per ton), men i tider av normal efterfrågan är det inte särskilt lågt (se grafiken).

– Pristoppen var det extrema undantaget. Den berodde på att efterfrågan ökade dramatiskt i Kina, säger Paavo Suni vid Näringslivets forskningsinstitut Etla.

Det var under det extrema och kortvariga prisuppsvinget som Talvivaara körde i gång, berett att tälja guld. Målet var att Sotkamo skulle producera 2 procent av världens nickel, men som bekant fick man problem. Produktionsvolymerna kom aldrig i närheten av målnivån.

– Talvivaaragruvans omsättning var en enkel multiplikation av världsmarknadspriset och produktionsvolymen. Priset kunde man inte påverka, därför var volymen avgörande, säger Antti Viljakainen, analytiker vid Inderes.

Om Talvivaara hade kommit upp i stora volymer från början kunde man ha haft en chans, men priset sjönk och volymerna förblev små.

– Beaktar man dagspriset och framtidsutsikterna ser det inte bättre ut. Det är en ytterst svår ekvation att få ekonomi i Terrafames gruva, säger Viljakainen.

Den insikten omfattar nu också regeringen. Paavo Suni tar inte ställning till om nedkörningsbeslutet är vettigt, men han utgår från att regeringen gjort en helhetsbedömning.

Bottenlös penningslukare

När Outokumpu bidrog till att bygga upp välfärden i Finland efter andra världskriget justerade man nickelproduktionen efter världsmarknadspriset och fluktuationerna mellan dollarn och den finska valutan.

Så vad hände med Talvivaara, förblindades man av pristoppen 2007?

– Åtminstone såg man inte situationen klart. Ingen förstod marknadens natur av temporär, extremt överdriven efterfrågan. Och prognosmakarna är rätt konservativa, ingen prognos utgår från att priset ska rasa med över åttio procent på tio år, säger Paavo Suni.

– Kanske var det så också, men i Talvivaaras fall nådde man inte heller sina planerade volymer. Med dagens volymer borde priset vara något helt annat, säger Antti Viljakainen.

Paavo Suni säger att Talvivaara kunde ha blivit någorlunda lönsamt om allt gått som smort från start. I stället blev gruvan ett stort hål som slukar skattebetalarnas pengar. Med dagens priser och produktion kostar det 24 miljoner euro i månaden att hålla i gång den. Nedkörningen kostar 300 miljoner, plus ytterligare 200 miljoner om det behövs ett nytt reningsverk.

Dålig affär

I Finland är Talvivaara en dyr affär, men globalt är fallet inte unikt. Tvärtom har nästan alla världens nickelgruvor negativt kassaflöde, och många har tvingats stänga. Minskar produktionen på sikt kan priset förstås gå upp, men prognoserna är försiktiga: Världsbanken förutspår att nickelpriset ligger på 9 200 dollar i år och stiger till 13 000 dollar till 2020.

Arbets- och näringsministeriets kalkyler talar om 12 000 dollar vid utgången av det här året och 15 500 dollar 2020, enligt det mest optimistiska scenariot – men inte heller det räcker. Enligt Kauppalehti krävs ett pris på 15 000 dollar om året för att världens största nickelgruvor ska ha knappt positivt kassaflöde, utan att garantera lönsamhet.

Olli Rehns slutsats är att fortsatt konstgjord andning i Talvivaara vore "vadslagning om världsmarknadspriset på nickel med skattebetalarnas pengar".

Det enda som kunde rädda gruvan vore en snabb och markant prisuppgång i kombination med ett uppluckrat miljötillstånd och en privat finansiär villig att satsa stort. Det är osannolikt. I en artikel i Economic Geology från 2014 skriver forskarna Gavin Mudd och Simon Jowitt att världens kända nickeltillgångar fortsätter att öka samtidigt som produktionen och miljömedvetenheten ökar.

"De redan identifierade rikliga nickeltillgångarna kan möta den växande globala efterfrågan över flera decennier. Det är främst sociala, ekonomiska och miljöskäl som kommer att avgöra vilka projekt som verkställs", skriver de.

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00