Exponerad – om Noora Sandgrens fotografier

Det finns fotografier som man knappt noterat när man sett dem reproducerade, men som golvar en i verkligheten. Noora Sandgrens fotografiska verk är sådana, skriver Helen Korpak i sin essä.

I

I internets tidsålder är fotografiet ett tacksamt medium, eftersom det hör till de få sorters konst som relativt väl kan förmedlas via en skärm. Så gott som undantagslöst visas det som en tvådimensionell bild vars yta saknar textur, hängd på en vit vägg – ett presentationssätt som är lätt att imitera på nätet. På sätt och vis har internet bidragit till att legitimera foto som konst, i och med att man kan betrakta ett fotografi på nätet på ett helt annat sätt än vad man kan betrakta en målning. Baksidan av myntet är dock att det ofta kan vara mindre spektakulärt att se fotografi i en utställningskontext: det känns tomt och kliniskt med några bilder i ett vitt rum. På internet kan man alltid få se mer, klicka sig vidare, vaska fram nytt. På en utställning visas man kanske tio bilder som allt som oftast inte uppnår samma wow-känsla som de gjorde när man första gången såg dem online.

Sedan finns undantag, fotografier som man knappt noterat när man sett dem reproducerade, men som golvar en i verkligheten. Fotografier som är så poetiska att de inte kommer till sin rätt i någon annan kontext än som Verk med stort V, vare sig det är ett litet collage bestående av små handgjorda silvergelatinkopior eller en enormt elegant inramad bild. Fotografier som är så fysiska att de trots sin tvådimensionalitet måste upplevas i verkligheten.

Noora Sandgrens fotografiska verk är sådana.

II

Knappt en timme från Helsingfors med bil, mot nordväst, förbi Noux nationalpark, finns sjön Hiidenvesi. Intill den finns ett hus med en trädgård. Det huset tillhör en familj, och till den familjen hör Noora Sandgren. I trädgården, på den trygga och konstanta platsen, vid en sjö som döpts efter de heliga lundar vid vilka man före kristendomens ankomst tillbad skogsgudar eller de döda, skapar Sandgren sina fotografier. Här och ingen annanstans.

Kan man kalla Noora Sandgrens bilder för fotografier? Ordet framkallar bilden av en kamera, ett objektiv som riktas mot något, ett finger på en slutare, ett ögonblick som fångas. Till och med mobiltelefonens kamera har ett inbyggt ljud som imiterar en mekanisk slutares ljud. Klick.

Fototerminologi är så konkret, så logiskt, så rätt. Kamera, från latinet: camera, kammare. De svenska orden: ljusstyrka, slutare, bländare. Alla så bokstavliga, så blottläggande, inte så mycket utrymme för tolkning. Poesin lyser med sin frånvaro, förutom i den centrala termen: fotografi. Från grekiskan: ljus, skriva (photos, graphe).

Skriva med ljus: det är som en invit att experimentera, leka, utforska – att försöka fånga ljuset. Gränserna som ritas av ordet fotografi är suddiga, tänjbara. En solblekt tapet med en mörkare rektangel som markerar stället där en tavla plockats ner. Mönstret av sandalremmar i en solbränna på fötterna. Bilder skapade av ljus.

Composition of Fall (Rain) 2017 Bild: Noora Sandgren

Fotografiet har alltid funnits. Cirklarna av ljus som dansar över marken under ett träd när solen leker i dess krona skapas naturligt med samma bländarprincip som kamerans objektiv använder sig av. Under de senaste tvåhundra åren har vi äntligen lärt oss tygla och hålla fast de ljusfenomen vi iakttagit i millennier.

I arbetsprocessen bakom Noora Sandgrens fotografier finns varken kamera, objektiv, sensor eller framkallning. Flera decennier gammalt ljuskänsligt papper som tillhört Sandgrens pappa placeras på marken i trädgården och får motta ljus medan minuterna långsamt passerar.

Regndroppar faller på pappret, ett löv singlar ner från ett träd, en insekt krälar tvärs över arket. Ofta trycker Sandgren sitt ansikte mot den emulsionsbestrykta pappersytan. Slutresultaten är visualiseringar av tid och beröring.

Så många olika sorters beröring: Det immateriella naturljuset på papprets yta. Konstnärens kropp mot papprets yta. Kroppen mot jorden. Småkrypen, fukten, blåsten eller hettan som pressar sig mot konstnären. Tiden som går sin gilla gång medan människan och ljuset i symbios får en bild att växa fram på pappret. 25 minuter. 30 minuter. 43 minuter.

III

Att kunna vara ett med sin kropp är att vara villig att bemöta döden, skriver bell hooks i essän Being the Subject of Art. I texten beskriver hooks upplevelsen av att ha fått sina gränser och sin kropp kränkt av en konstnär som fotograferat henne utan givet samtyckte, som inte lyssnat på hennes nej. Smärtan av att ha blivit fotograferad mot sin vilja, ställd ut på galleri mot sin vilja, visad naken mot sin vilja, skär som en kniv genom hooks text. Hon upprepar, påminner sig själv och läsaren: Det är en enorm skillnad mellan att själv skapa konst och att vara motiv för ett konstverk.

Ja och nej. hooks tar tar inte upp konstnären som bearbetar sig själv, som använder sig själv som motiv, som objekt, likt Sandgren gör. Speciellt inom fotografiet är dessa konstnärer vanligt förekommande. Många kvinnor har med självporträtt bekämpat den traditionellt tillskrivna rollen som stum musa: Claude Cahun, Cindy Sherman, Francesca Woodman, Elina Brotherus ... Andra har arbetat mindre figurativt och konkret, men minst lika enträget och fokuserat. Ana Mendieta. ORLAN. I deras verk tycks den mentalitet hooks efterlyser existera: att omfamna ovissheten, det obestämda, acceptera dödens ofrånkomlighet. Att låta kroppen känna tiden.

Dialogue 30.10.2016 (30 min) Bild: Noora Sandgren

IV

I sin bok The Second Body skriver den brittiska författaren och vetenskapshistorikern Daisy Hildyard om individen som innehavare av två separata kroppar. Den första kroppen är den fysiska kropp som vi upplever oss bebo, den som bara kan befinna sig på en plats i taget. Det som vi kallar för en person, en människa.

Den andra kroppen är däremot mer abstrakt. Den är relaterad till den globala värld i vilken vi befinner oss, den är en allestädes närvarande förlängning av individen; en inkarnation av konsekvenserna av alla våra handlingar. Hildyard menar att prat om globala samband, om orsak och verkan och om ansvar inte räcker till för att beskriva det inflytande varje individ konstant har över vår planet. Språket är för svagt; ord som "utsläpp" eller "inverkan" för vaga för att få oss att se vidden av klimatförändringen.

Din första kropp kan sitta ensam i en kyrka i Marseilles centrum, men din andra kropp svävar ovanför en läkemedelsfabrik i stadens utkant, eller befinner sig i en fraktcontainer i hamnen, den befinner sig även på tusentals kilometers avstånd på en flodbank i Bangladesh, i en annan persons lungor.

En och samma persons verklighet existerar långt utanför den första kroppen. Att slå på vattenkokaren hemma i köket är en global handling: ingenting existerar eller sker i ett vakuum. Till och med den medvetslösa patienten på ett operationsbord är delaktig, även dennes andra kropp äter på världen. Vi är delar av ett globalt nätverk. Allt har ett samband. Det din kropp gör har långtgående och oanade konsekvenser.

Om vi spolar framåt ett hundratal år kommer varje nu levande individs sammansatta konsumtion att vara det enda som är värt att ihågkommas. Vad en person sagt eller gjort under sin livstid kommer vara irrelevant i jämförelse med den mängd utsläpp denne förorsakat.

"Jag vet att det här är svårt att ta till sig", skriver Hildyard. "Jag måste hitta platser där det verkliga livet och den globala sanningen – de två kropparna – överlappar. Jag vill få den andra kroppen att ta sig in i den första."

V

Hildyards idéer om kroppslighet får mig att tänka på Noora Sandgrens konst. Fotografen som arbetar med analoga metoder har en existerande och aktiv andra kropp. I filmfotograferandet har gelatin och giftiga kemikalier en central roll. Grishud och koskelett omvandlas industriellt till ett av filmremsornas många skikt. Det silver som i framkallningsprocessen hamnar i avloppen är giftigt för vattenorganismer. Framkallningskemikalierna är problemavfall, och tillverkning av film förorsakar farliga utsläpp. Den analoga fotografens andra kropp har en tendens att sväva ovanför slakterierna, den finns i floderna och i gruvorna.

Dialogue 3.10.2015 (30 min) Bild: Noora Sandgren

Noora Sandgren är i högsta grad en konstnär som arbetar med analoga metoder, men hon har ur sin arbetsprocess eliminerat så gott som varje verktyg. Ingen kamera, inga kemikalier, inget nytillverkat, och inga resor på jakt efter motiv. Bara ljuskänsligt papper, gammal och bortglömt som återupptäckts och återanvänds. Inget nytillverkat har en plats i den konstnärliga process som leder till Sandgrens fotografier. Det enda som existerar är kroppen, den första kroppen, och pappret. Och runtomkring: naturen.

Den enda globala handling som är involverad i processen är scannandet av det ljuskänsliga pappret efter att Sandgren belyst och berört det. Utan användning av fixerande kemikalier fortsätter ljuset äta på papprets emulsion tills bilden slutligen försvinner. Scannandet sparar en digital ögonblicksbild av originalverket, vars förfall är ofrånkomligt.

Sandgren befinner sig nära Daisy Hildyards mål av ett jag som består av en överlappande verklig och en global kropp. Hon lyckas med den sällsamma bedriften att nästan helt ha undanröjt konsumtion ur sin konstnärliga process. I skapandet av verken är hon här och nu: eller snarare där och då. I sin trädgård intill Hiidenvesi, alltid på samma ställe, alltid med samma första kropp, stationär i långa stunder medan ljuset rör sig på himlavalvet, och med den andra kroppen tätt intill.

VI

Människor ser ansikten i det mesta, vår hjärna försöker alltid urtolka ögon-näsa-mun i det omkring oss. Men ser vi även rymden omkring oss? En gasplanet i tekoppen med mjölk i. Stjärnkonstellationer i födelsemärkena på någons rygg. Galaxer i Noora Sandgrens konst.

Vad skulle en människa utan kunskap om astronomi och som aldrig sett en bild eller en visualisering av rymden se i Sandgrens bilder? Vilka associationer skulle en sådan imaginär persons hjärna framkalla som reaktion på det virvlande och vilda i verken, vad skulle den tänka om färgerna och formerna som är så förbluffande lika rymdfenomen?

Jag ser resor igenom tid och rymd i Sandgrens fotografiska verk, idel nebulosor och stjärnkluster. Ändå kan jag inte heller sluta tänka på den plats på vilken fotografierna blivit till. Jag föreställer mig trädgården i Hiidenvesi och de sommarregn som kan ha duggat över Sandgren, myrorna i gräsmattan och fukten som sipprar upp ur marken när man vilar sin tyngd mot den. Plötsligt glider mina egna minnen in i fantasierna om Sandgrens process, små glimtar av barndomssomrar och av försvunna platser.

Varför minns man så underliga skärvor av sin barndom? Känslan av att springa med bara fötter över en solvarm trädgårdsstig i mormors och morfars trädgård. Doften av höst, den där gången nya byxor fick maskrosfläckar. Absurda glimtar av filmer man sett eller böcker man läst. Konstiga barndomsidéer som klamrat sig fast i minnet.

Som barn förlorade jag mig ofta i språket, i dess möjligheter att få hjärnan att darra. Orden. Hur de lät, deras rytm, deras uppbyggnad. Hur de maldes ner när jag upprepade dem, reducerades till en förvirrande absurd smet. Hur de skapade meningar som rasade ihop vid närmare inspektion.

Vem är jag? Första gången var frågan lätt att skaka av sig. Vem är jag, vem är jag, vem är jag, vem är jag? Jag brukade fråga mig det i accelererande tempo och det var som att åka karusell, allt suddades ut. Vad betydde frågan ens? Kan man uttrycka "vem"? Hur?

Noora Sandgrens verk får mig att kraschlanda i minnet av den primitiva självhypnosen, i blandningen av tröstlöshet och triumf som mantrat framkallade. Fotografierna drar mig i olika riktningar: ut i rymden, in i mig själv. Ner i barndomen, i minnena, i de existentiella frågorna från så länge sedan. Upp i himlen och i fantasin. Jag tänker på beröring, på det fysiska, på det andliga, på solljus och det rasslande ljudet av asplöv, på varm andedräkt mot gammalt papper som luktar konstigt, på dammoln i galaxen som ljuset av en stjärna silas igenom, och på hur man klarar av att ligga kvar på marken och agera modell och konstnär när man känner ett småkryp kila in i skjortärmen.

En utställning med Noora Sandgrens fotografier har öppnats i Fotocentrum Peri i Åbo och pågår fram till den 28 oktober.

Helen Korpak Konstkritiker