Explosivt men överraskande smart soldatepos

Okänd soldat i regi av Erik Pöysti är ett svulstigt spektakel som också lyckas väcka djupare tankar hos en kritisk åskådare.

Okänd soldat

Originaltext: Väinö Linna. Originaldramatisering: Edvin Laine och Olavi Veistäjä (i översättning av Lena Selén och Berndt Gottberg).

Regi: Erik Pöysti.

Scenografi: Petri Horttana. Pyroteknik: Jonas Runeberg. Ljud: Jonatan Flink och Jonas Grönqvist. Dräkter: Ronja Aalto.

På scenen: Carl Alm, Martin Bahne, Frank Björklöf, Milton Bäcksbacka, Kåre Collin, Riku Guttesen, Tommy Haakana, Joonas Heikkinen, Linnea Ingman, Jan Karell, Martin Kevin, Kirppu (häst), Willehard Korander, Catrine Krusberg, Mats Lindberg, Kennet Lindholm, Svante Lindholm, Mathias Löfstedt, Victor Mattson, Jens Nyström, Helena Puukka, Marcus Ruokolahti, Walter Ruokolahti, David Sandqvist, Emil, Strandell, Joonas Vartiainen, Henrik Wickström, Hellen Willberg, Gunnar P Baarman (pansarvagn), Dan Idman & Göran Wadenström (röster).

Premiär på Harparskog Arena 15.6.

Okänd soldat på Harparskog Arena är ett mastodontprojekt. En massiv uppsättning skådespelare och statister beväpnade till tänderna med överskottsmateriel från finska arméns lager går lös på den forna frontlinjen vid Hangö udd, uppbackade av såväl levande hästar som riktiga pansarfordon. Ibland krävs extrainryckning av en snabbtänkt statist då pyrotekniken hotar rymma ut i buskarna, men manuset är välsnaggat och intelligent trots att ett särskilt utlämnande skaver lite.

Av någon anledning har nämligen ett av de mest kontroversiella och ihågkomna citaten ur Väinö Linnas originalverk försvunnit. Den cyniske kommunisten Lahtinens kommentar om att det ädla försvarskriget då armén korsade ryska gränsen förvandlades till ett "rövartåg" reflekterade en sida av den finska folkopinionen som inte passade in i den officiella hjältesagan. Denna provocerande kommentar är det kanske mest berömda exemplet på den kritiska nyans som väckte ett ramaskri då Linnas originalverk först kom ut, och som lyfter det från propagandahyllning till mästerverk. Att det saknas är ett underligt val för en pjäs som annars inte skyggar för att ärligt syna hjältemyten i sömmarna.

Glödande hat

Annars ger pjäsen nämligen verkligen ingen förskönande bild av krigets verklighet. Konflikten mellan mannarna och officerarna fungerar som bärande tema, då det långsamt övergår från skämtsamt gnabb till glödande hat. Carl Alm i sin glesa mustasch gör en särskilt imponerande rolltolkning: hans löjtnant Lammio får åskådarens blod att koka med sin lågstadieläraraktigt snörpiga sadism. Joonas Heikkinen tolkar den karismatiske anarkisten Rokka med en väsande explosiv intensitet (att ge hans dialekt inslag av en något otidsenlig, gangsteraktig förorts-sverigefinska är ett genidrag) och då de två karaktärerna ryker ihop slår det gnistor som får de mest imponerande fyrverkerierna att blekna i jämförelse.

Friluftscenen är bra utformad och utnyttjad: den lummiga skogsfonden utgör en storslagen ram för adrenalinstinna bataljscener medan trärampen närmast scenen ger publiken tid att uppfatta också personspelets mer finstämda detaljer. Balansen mellan de båda elementen ger gott om andrum både för den som uttråkas av för mycket prat och den som tycker att en femte explosion i rad blir för mycket. För den som stimuleras av såväl explosioner som dialog känns det som om pjäsen, trots sina respektabla tre timmar inklusive paus, skulle flyga förbi.

Ibland blir kombinationen epik, tragik och komedi lite virrig: särskilt soundtrackets vilda toner rymmer ibland i väg från det tematiska helhetsintrycket.

Violinisten Leena Puukkas närvaro på scenen är däremot en lyckad detalj. Skrudad som en nationalromantisk Suomi-neito kastar hennes tysta skådespel ytterligare käppar i hjulet på den endimensionella hjältemyten, då hon hånskrattar bakom ryggen på stroppiga generaler och helst smyger undan för att delta i de smutsiga frontsoldaternas stoj och glam. Med tanke på mervärdet som hennes deltagande skänker föreställningen hade det varit intressant att få läsa också hennes intervju på svenska i det annars tvåspråkiga programbladet.

Trots skavande detaljer bjuder Okänd soldat i Harparskogs friluftsteaters tappning på något relativt sällsynt: ett storsatsat svulstigt prestigespektakel som också lyckas väcka djupare tankar hos en kritisk åskådare. Då den sista explosionen tonat ut är jag alls inte trött på historien. Snarare känner jag mig lockad att efter en lång paus plocka ut Väinö Linnas roman ur hyllan igen.

Otto Ekman Reporter

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33